På återseende!

”Ode till trefikat” började när jag hade ett mellanår mellan åk 2 och 3 där jag tog igen släpande kurser. Därmed hamnade jag ett år bakom min klass och alla mina kompisar utom en. Tillsammans kämpade vi oss tillbaka på banan, och en av våra stora källor till ny motivation och kraft var just trefikat. Flera gånger i veckan tog vi en paus runt klockan tre och pratade om allt annat än plugg över en kopp kaffe. När jag blev erbjuden rollen som en av Womengineers nya bloggare var det självklart att min blogg skulle handla om just de pauserna, och att min blogg skulle bli ett ode, en hyllning, till dem. Att ODE på mattespråk dessutom betyder ”ordinär differentialekvation” gjorde det hela ännu bättre, då lek med ord är bland det bästa jag vet.

En bild Kjzal tog på mig när jag hoppar vid en dinosaurie på Naturhistoriska, en favoritbild som gör mig glad!

Den absolut viktigaste läxan jag lärt mig är att man måste gå sin egen väg. Ibland har det känts som att alla andra klarar allt så himla bra, och att det är något fel på mig för att jag inte gör det. Men det beror ju på att alla har olika förutsättningar, intressen och kompetenser! Nu känner jag mig otroligt trygg i att jag inte måste kunna allt själv, för mina duktiga kollegor kommer ha de kunskaper jag själv saknar, och vice versa. Den här insikten, att man måste vara snäll mot sig själv och hitta en balans så att målmedvetenhet inte slutar i prestationsångest, har jag försökt förmedla här i bloggen.

Det här blir mitt sista blogginlägg då jag går vidare till andra utmaningar inom Womengineer, som ni kommer få höra mer om inom kort. Alla mina gamla inlägg finns självklart kvar för den som vill läsa. Kanske medan du tar en paus över en kopp kaffe?