NY BLOGG: från teaterscenen till Maskinteknik. Isabella Broman

Mitt första blogginlägg: hur hamnade jag egentligen på maskin?

Mitt första minne av vad jag ville bli när jag blev stor är från när jag är 6-7 år gammal. Jag ville bli lindansös, få balansera på en lina i en vacker balettdräkt inför en stor publik. Ganska snart efteråt gick den drömmen i kras då jag insåg att jag var fruktansvärt höjdrädd, men längtan inför den där publiken tillfredsställde jag på andra sätt. Jag spelade instrument, sjöng i kör, dansade och spelade teater. När det blev dags att välja högstadium valde jag musikprofilen och var med i skolans musikal varje år. Inför gymnasievalet var det ingen tvekan om saken – jag skulle gå teaterlinjen och bli skådespelerska!

Jag som Alice i “Alice i underlandet”.

Visst gillade jag naturvetenskapliga ämnen, men det var inget fokus. Det framkallade inte samma nervösa lyckorus i magen eller stolta tårar i ögonen på familjen att få MVG i matte som att få huvudrollen i skolpjäsen.

När jag tagit studenten kände jag mig inte så sugen på att fortsätta plugga vare sig teater eller något annat och jobbade istället. Det kan vara en efterhandskonstruktion, men jag minns det som att jag släpade mig hem efter en hel dag av att ha nissat julbord när jag läste en artikel inför högskolevalet om ingenjörsyrket.

Det lät häftigt att vara ingenjör – gott om jobb, bra betalt och utvecklande och roliga arbetsuppgifter. Jag förstod inte riktigt exakt vad dessa arbetsuppgifter skulle vara, men det lockade mig tillräckligt för att söka till tekniskt basår på KTH. För att få läsa till ingenjör behövde jag nämligen komplettera med matte, fysik och kemi.

Tekniskt basår var tufft, men det kändes som att jag hade hittat hem. Det var roligt och spännande att få upptäcka den här nya världen som funnits runt hörnet hela tiden, och nu var det ingen tvekan om att jag skulle bli ingenjör! Vilken sorts ingenjör jag skulle bli hann svänga flera gånger innan jag till slut fastnade för maskinteknik. Klassiskt, brett och med många olika masterprogram. Dessutom skulle min bästa vän också läsa maskinteknik, och det förenklade valet avsevärt.

Nu har jag kommit två år på vägen mot en civilingenjörsexamen, något som tagit mig tre år. Under tiden har jag fått kämpa med toppar och dalar i motivationskurvan, men målet kvarstår. Det blev ingen spikrak väg mot en karriär inom teaterkonsten, utan jag tog en otrolig sväng för att ta den långa, backiga vägen mot ingenjörskonsten. Och det är jag otroligt glad och stolt över idag!

Bilden är tagen under en föreläsning i kursen maskinkomponenter, vårens favoritkurs!