The Talent Myth

Jag har valt att döpa min blogg till ”Nörd är det nya svarta”. Det går förstås att tolka in flera olika saker i namnet, men det jag i grund och botten vill säga är helt enkelt att “nörderi” är någonting för alla och att det som förr kanske krävde en doktorsexamen idag kan göras av vem som helst. Tyvärr har dock inte mediebilden av ”nörden”, ”programmeraren” eller ”ingenjören” riktigt hängt med i den här utvecklingen. Däremot blir det faktiska steget som krävs för att börja hålla på med teknik (och framför allt IT) hela tiden mindre och mindre och jag skulle vilja påstå att kreativitet och nyfikenhet är betydligt viktigare än att vara ett matematiskt geni. Min tvååriga brorson kan redan hantera en iPad utan problem och det finns programmeringsspråk anpassade för åttaåringar.

Tyvärr finns det dock, enligt mig, en ganska absurd, stereotyp bild av en programmerare. Det finns någon slags föreställning om att det krävs en talang och begåvning utöver det vanliga och att det krävs att det har varit ditt liv och din fritid långt innan du började studera på universitetsnivå. Dock är sanningen den att det idag finns en brist på utvecklare (samtidigt som branschen växer) och att programmerare just nu är det vanligaste yrket i Stockholm. Dessutom är det inte alls ovanligt att många som jobbar med detta är helt självlärda. Så hur kan jag och mina klasskamrater som läser en 5-årig IT-utbildning känna den minsta oro över att vi inte kommer vara tillräckligt bra?

People suspect that I’m successful because of my programming skills, but that’s not true. I’m at best an average programmer. – Jacob Kaplan-Moss

För snart ett år sedan såg jag en video från konferensen PyCon som handlade om, vad föreläsaren valde att kalla, ”the talent myth” och den orealistiska bilden av en programmerares kunskaper. Föreläsningen hölls av Jacob Kaplan-Moss som har varit delaktig i att bygga Django, ett ramverk som används av webbutvecklare för att förenkla och snabba upp deras arbete. Jacob inleder sitt tal med att säga ”People suspect that I’m successful because of my programming skills, but that’s not true. I’m at best an average programmer.” Otroligt ödmjukt kan tyckas med den meriten i bagaget, men sedan spenderar han resten av sin föreläsning med att förklara varför det han säger är sant och varför vi har en snedvriden bild av programmerares talang.

Bildkälla: Keynote Jacob Kaplan-Moss, PyCon 2015 (länk)

De flesta naturliga företeelser är normalfördelade. Med andra ord, majoriteten av värdena ligger nära ett och samma medelvärde medan några få extremvärden är betydligt högre eller betydligt lägre än detta medelvärde. Det här gäller förstås även talang. Den absolut största majoriteten av oss människor är helt enkelt normalbegåvade medan några få är exceptionellt bra eller dåliga. Så varför skulle vi anta att Jacob tillhör den där lilla, lilla eliten och inte hör till den stora massan? Men, som Jacob beskriver, så är det mänskligt att stereotypisera och därför tenderar vi att utgå ifrån att människor tillhör någon av extremerna.

Bildkälla: Keynote Jacob Kaplan-Moss, PyCon 2015 (länk)

Den här inställningen bidrar förstås också till en bild av att du måste börja tidigt, vara otroligt passionerad, ägna all din fritid åt att lära dig mer och göra egna projekt vid sidan av studierna. Men varför skulle det behöva vara så egentligen? Vad är den stora skillnaden mellan att utbilda sig inom IT jämfört med exempelvis ekonomi, medicin eller vilket annat yrkesområde som helst? Är det någon som tror att det inte finns några medelmåttiga ekonomer eller utgår ifrån att alla läkarstudenter gör forskningsprojekt på sin fritid?

Under min utbildning och inblick i arbetslivet har jag upplevt en viss jargong bland de som anser sig tillhöra någon av extremerna, både den övre och undre, vilket jag tycker är otroligt onödigt och rentav skadligt för den här branschen. Jag har umgåtts med mycket självsäkra (eller åtminstone utåt sett självsäkra) personer som gärna skämtar om hur dumma ”andra” är samtidigt som jag har drivna och begåvade klasskamrater som inte vågar satsa på det de kanske egentligen hade velat göra på grund av risken för att det är ”för svårt” eller med motiveringen att det finns andra som är ”så mycket bättre”.

Jag personligen tror att det här är den enskilt största orsaken till att det inte är fler kvinnor som söker sig till IT-branschen. Det finns till exempel forskning som visar på att män i större utsträckning motiveras av en tävlingsinriktad miljö än kvinnor. I en studie av Niederle och Vesterlund (2005) var det exempelvis mer än dubbelt så många män som kvinnor som valde att delta i en tävling, när detta var frivilligt, trots att de faktiska prestationerna från de båda grupperna var likvärdiga.

Jacob Kaplan-Moss berättar även om ett samtal han haft med Lynn Root, programmerare på Spotify och grundare av PyLadies i San Francisco, då han påpekade att det var roligt att se så många grymma, kvinnliga programmerare på ett event. Svaret han då fick var: ”Yes, that’s true, but we’ll know that we’ve been really successful when there’s a whole bunch of average women programmers”.

We’ll know that we’ve been really successful when there’s a whole bunch of average women programmers. – Lynn Root

Så min önskan är helt enkelt att vi alla har i åtanke att inte kategorisera människor i onödan (vare sig andra eller oss själva) och att vi är uppmärksamma på när vi börjar tänka i stereotyper (då det är så enkelt och mänskligt att göra). För den här myten och det här sättet att resonera kring talang är orealistiskt och någonting som jag är övertygad om avskräcker många fantastiska personer som skulle bidra till att göra den här branschen ännu mer spännande och innovativ.

För övrigt, vem har sagt att det inte är ganska grymt att bara vara helt vanligt medelmåttig som alla andra?