Förra veckan fick jag reda på att jag har blivit antagen som fadder under KTHs internationella mottagning nu till hösten. Vad det innefattar mer precist är jag inte helt på det torra med men roligt blir det förhoppningsvis! Själv tyckte jag att KTHs ordinarie mottagning var aningen forcerad och föll mig inte helt i smaken, som ni kan läsa HÄR. Den internationella mottagningen har jag däremot fått höra är en aning annorlunda – det blir liksom en annan stämning, skild från nollningshetsen och mer inriktad på att lära känna studenter från andra länder. Ni vet, genuint umgänge?
Nå väl, jag ska väl inte ha för höga förväntningar. KTH kommer väl alltid vara just KTH, men inga tårar för det. Jag har bara kommit fram till att det kanske inte är riktigt min arena – de där studentikosa aktiviteterna. Däremot ser jag mycket fram emot av att återuppleva “the international community” som jag till viss del har varit uppväxt i. Jag tycker det är inspirerande att träffa människor med helt olika bakgrunder från en själv, och inse att man inte är så himla olika ändå. Den insikten tror jag är viktig att komma till i dagens samhälle och framförallt som ingenjör, där världen är din arbetsmarknad.
Och föresten, nu för någonting helt annat…
Jag skrev ju HÄR att jag var orolig över min projektrapport i Numme som inte hade lämnats in till matte-expeditionen, och att det skulle bli stressigt om jag skulle behöva komplettera den. Efter mycket om och men så kunde jag och min labbpartner hämta ut den i måndags och…
VI KLARADE OSS! Med ordinarie projekt och extrauppgiften som man kunde göra för att få ett högre betyg. Den känslan!! Oslagbar.
0 Comments