Herre jösses vilket hisnande tempo de senaste veckorna har bjudit på (därav min mystiska frånvaro här på bloggen…). Första tentan. Första mötet IRL med mina blogg-kollegor. Första gången jag får ta över womengineers instagram. Inlämningar. Labbar. Livet.
I måndags skrev jag min första tenta på KTH. Fem timmar lång var skrivtiden och jag vet inte vad jag ska säga om det hela. Den är avklarad. Ur vägen. Passé. Som så många gånger tidigare gick jag direkt in på Wolfram Alpha på telefonen för att jämföra mina svar med den bistra verkligheten. Lyckligtvis hade jag en rimlig verklighetsuppfattning. Tentan gick med andra ord bra. Resultatet (läs: betygsgrad över godkänt) känner jag mig relativt likgiltig inför och det är en aning skrämmande eftersom jag alltid har lidit av prestationsångest (eller rättare har jag fallit offer för betygshetsen). Förhoppningsvis har jag blivit en gnutta mognare och lärt mig att betyg kanske inte är det enda som spelar någon roll? Topp-betyg är onekligen bra, men jag har kommit fram till att de inte får gå ut över mitt välmående. Tro mig, det är lättare sagt än gjort…
Jag har gjort alltför många snedsteg på den här fronten som i längden har missgynnat mig mer än vad de har hjälpt i stunden. Prestationsångesten tror jag att många tjejer har gemensamt, till skillnad från lika kapabla killar. Vi tjejer är enligt min uppfattning mer benägna att förknippa vårt välmående och egenvärde med hur och vad vi presterar. Därför blir hela betygssättningen ångestladdad och vi är så rädda att göra fel att vi inte vågar vara kreativa. Slappnar man istället av och tillåter sig själv göra fel blir lärandeprocessen roligare och mer effektiv. Okej, låt oss vara realistiska här… Det fins ju även rätt och fel tidpunkter att göra fel vid. Min filosofi blir således att gör så många fel som möjligt innan tentan eller annat betygsatt moment för att slippa göra samma fel när det väl gäller.
Jag lär väl få se många sådana här under de kommande fem åren….
0 Comments