En av de sakerna jag är mest stolt över att ha lärt mig under mitt första år på KTH är att jag har kommit till bukt med “Duktiga flickan”-syndromet och har skakat av mig rädslan av att göra fel. Jag har lärt mig att fel är något av de bästa sakerna du kan göra när du lär dig något nytt. Det är nämligen under felsökandeprocessen som den verkliga förståelsen faller till rätta (förhoppningsvis iallafall!). Det känns skönt att inte längre vara hindrad av rädslan att göra fel, utan istället bejaka just den insikten om att ett misstag har begåtts.
Ta till exempel programmeringen (som jag fortfarande är en aningen ambivalent till) som jag avskydde i höstas. Att ständigt göra fel fel fel och totalt glömma av de små framstegen gjorde mig urless på kursen och programmering i övrigt. Jag tänkte mig att det här är någonting man kan eller inte kan och om man föll in i den sistnämnda gruppen var det bara att ge upp – det här GICK bara inte att lära sig!
Efter att smått ha gett upp på programmeringen ryckte jag mig själv i kragen och försökte på nytt. Kursen var redan slut och jag hade en tillsynes omöjlig projektuppgift släpandes. Kul… Njae, det var superstressande. Hur som helst tvingade jag mig själv att (*klyschigt*) välkomna felmeddelandena som en pekpinne mot vägen till lösningen och efter många långa kvällar lyckades jag färdigställa uppgiften utan att behöva ta hjälp av någon annan.
Jag körde programmet om och om och om om om igen, på alla möjliga sätt för att försöka hitta fel, brister i koden. Varje gång funkade det och kunde hantera konstiga inmatningar. Jag var klar. Det fanns inte några fler fel! Det gick alltså att lösa uppgiften genom att lösa ett litet felmeddelande i taget. Allting kändes med ens mycket bättre.
Så, om det är någonting jag har lärt mig (förutom matte osv som också är mycket viktigt!) så är det att tackla problem. KTH är svårt, jag ska inte ljuga. Men om det är någonting som gör KTH ännu svårare så är det att stirra sig blind på alla fel man gör. Då knäcks man efter en vecka för ibland känns det som att det enda man gör är fel. Så mitt råd till dig som precis har börjat på KTH eller till dig som redan går på KTH är att komma till just den här insikten – fel är bland det bästa man kan göra!
Typ lite så här tycker jag att det känns att programmera…
Jag: Jaha, dags att provköra då. Det lär ju crasha…Men man vet aldrig. Programmet: Nope. ERROR ERROR ERROR DU SUGER!!!!!
Jag: Fast det kan ju bara vara ett stavfel någonstans 50% av gångerna: japp, nu kör vi! Nehe, mera fel… 50% av gångerna: nepp, bara tvärfel. ERROR ERROR DU SUGER
Jag: Nu ger jag upp, jag sover på saken. Men tar det imorgon! Programmet: FIX MEEEEEE
Jag: Nu lägger jag 4 timmar på att felsöka och skriva om programmet fyra gånger. Alltså det händer inte. INTE. ETT. ENDA. FEL. (party-emoji) Programmet: Äntligen. Du är inte så himla dålig som du ser ut. Vi ses för en revansch. Det är nog dags att börja tampas med nästa labb… Alla bilder: 9gag
0 Comments