Det är något riktigt speciellt med den här veckan. För ganska många år sedan var det en lek-och-bada-vecka i väntan på att få gå till kyrkan och sjunga “Den blomstertid nu kommer..“, för typ 10 år sedan tog längtan efter sommarlov och nervositeten inför att börja gymnasiet ut varandra ungefär. Numera är det mer en kamp att hinna få in allt i tid, skriva klart den där kompletteringen på rapporten och läsa de där sista sidorna inför tentan imorgon som förgyller dagarna.
I helgen var det den enskilt största anledningen till att välja Umeå (förutom IKSU då om du frågar mig), Brännbollsyran. Den ligger alltid så där perfekt, sista helgen i maj, några dagar innan sista tentorna och deadlines är, alltid. Det är en brännbollsturnering, men också en slags rörelse. När jag var bara nåt år och mina föräldrar pluggade i omgångar här spelade de i yran. Jag har vuxit upp med en pappa som alltid kommenterar glassvalen med “Piggelin är fryst urin“. Något jag nu förstår var deras lagnamn det året. I starten var det kring 40 deltagande lag, tills i år när det ligger kring 400. Allt toppas dessutom av en festival på campus. Det är som en enda stor fest i Umeå, engagerar cirka alla studenter på nåt sätt. Spelar du inte så kikar du, eventuellt bara hänger och festar på lämplig studentplats. Du behöver inte ens vara bra på brännboll, varje år belönas ett lag med priset “Best in show“. Förra året var det de här genierna (ingenjörer såklart) a.k.a Nile City som tog hem det priset.
Men oavsett hur härlig yran-helgen är så kommer det en vardag. En sista vecka på terminen som skall göras. På torsdageftermiddag ska jag fulsjunga “Den blomstertid nu kommer..” och inte tänka så mycket CAD eller PID-reglering. Inte ett Bodediagram så långt ögat når. Typ.
Piggelin är fryst urin osv.
//Jenny
0 Comments