Jag läste en väldigt tänkvärd ledare av Ivar Arpi idag i SvD, om hur utbildning har gått från att vara ett medel att bättre förstå världen, att kunna ifrågasätta den och sig själv, att utveckla tanken, bildning, till att vara “om du har en bra utbildning får du jobb” och att studenter bedömer vilka delar av utbildningen som är intressanta genom frågan “kommer det på tentan?”.

Jag känner igen det han säger, och det är tråkigt hur folk ofta väljer den “enkla” vägen, sväljer argument och idéer utan att över huvud taget sätta sig in i dem eller undersöka deras bakgrund, lära sig typtalen för att klara tentan, utan att förstå ämnet. De överlåter stora delar av tankeverksamheten till andra och bara accepterar, eller väljer att se problemen endast från den egna synvinkeln.

Ett roligt (sorgligt?) exempel tycker jag är så kallade case. Många företag använder den här typen av problem i anställningsprocesser för att testa intervjuobjektens förmåga att tänk kreativt, organisera, komma på smarta lösningar osv. Senaste tiden har jag träffat en handfull människor som “tränar på case” inför jobbintervjuer, och varje gång frågar jag mig, om inte casen tappar sitt syfte då? Hur kreativ kommer din lösning vara, om du kniper alla idéer från boken “Hur du bäst löser case“?

Jag började alltså mitt exjobb nu i veckan, och igår på eftermiddagsfikat, där vi var blandade nationaliteter, började vi diskutera det här med tentor. Det var roligt att se den totala motsättningen mellan en tjeckisk professor, som tyckte att en tenta bör vara 2 timmar, och att det gick ut på att ha lärt sig räkna ett antal typtal tillräckligt snabbt för att hinna klart på dessa 2 timmar, och min handledare, som tyckte att en normal tenta är 5 timmar, innehåller 5 problem, och att det handlar om att testa studentens förståelsen för kursens innehåll, genom att ge problem som studenten aldrig tidigare sett. Han berättade att han alltid hittar på helt nya problem till varje tenta, som han då själv måste lösa först. Ibland blev lösningen inte ens vad han själv hade förväntat sig!

Ivar Arpi skriver även om hur universiteten blir mer likriktade, att det inte längre finns utrymme för avvikande åsikter. Han citerar den amerikanske historikern Donald Kagan:

Ever less can students benefit from different opinions and approaches offered by their teachers, for faculty members with atypical views grow ever rarer on the campus.

Och jag börjar fundera på när min utbildning senast gav utrymme i undervisningen för diskussion.

Katarina


0 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.