Sikta mot stjärnorna så ses vi där!

För fyra månader sedan skickade jag in mitt exjobb. Sedan dess har jag fixat de där sista poängen jag hade släpande, ansökt om examen, lämnat över huvudansvaret för Womengineer till vår nya projektledare Dajana och lämnat över ansvaret för nästa års Introduce a Girl to Engineering day till IGEdays nya projektgrupp. Det har varit mycket avslut senaste tiden, och visst är det lite sorgligt, men om man inte avslutar några kapitel blir det svårt att få plats med nya äventyr i livet, eller hur? Och just nu ser jag alldeles för många äventyr i horisonten för att kunna vara ledsen över sånt som tar slut.

Under de senaste två åren har många tankar ägnats frågan “Vad ska jag göra sen?”, och tro mig, svaren jag har växlat mellan skiljer sig som svart och vitt. Det jag visste var följande:

• Jag vill resa
• Jag vill ha frihet, både i rent praktiska saker som arbetstider, och fria tyglar i arbetet i sig
• Det ska vara varierat, jag vill inte sitta med samma grejer varje dag, vecka in vecka ut
• Det ska vara utmanande! Tränar man inte hjärncellerna genom att ge sig på sånt man inte fattar så kommer man aldrig bli bättre
• Jag älskar fysik! Speciellt kvantfysik, det är så sjukt fascinerande att jag ibland måste ta läspauser för att hoppa upp och ner av glädje av att jag får syssla med detta!

… och den där sista ställde ju till det lite… det finns nämligen väldigt få företag som sysslar med kvantfysik.

jahapp…

…

Men medan jag satt och bläddrade igenom platsannonser på arbetsförmedlingen, kikade i gamla armadakataloger, surfade runt på LinkedIn och hittade absolut ingenting sådär fantastiskt, så hade jag hela tiden en tanke i bakhuvudet; “Man kanske skulle doktorera…” Tänk att få ägna dagarna åt att fundera, läsa, fundera lite till, räkna, trixa i labbet, analysera data, fundera igen, skriva lite, åka på konferenser och dessutom kanske få undervisa små ingenjörsstudenter då och då, och det kändes mer och mer rätt. En dag kom Professorn som leder gruppen där jag gjorde exjobbet, Gunnar, in till mig. Han säger “Om du är intresserad så öppnar vi upp en doktorandtjänst”.

I och med det försvann ett stort hinder för mig (INTE hindret att faktiskt få en doktorandtjänst för såna praktikaliteter tänker jag inte på så ofta) nämligen frågan “Är jag tillräckligt smart för att doktorera?”. Gunnar är en av få personer jag känner som jag verkligen ser upp till, och om han tror att jag har det som krävs, då har jag det som krävs. Punkt.

Jag tackade ja till det erbjudandet och kan numera titulera mig Doktorand i fysik, med inrikning mot kvantoptik. Den preliminära titeln på min avhandling är “Generering och detektion av icke-klassiska fotontillstånd”, och om nån är nyfiken på att ta reda på vad det innebär så gör det! För det är riktigt spännande. Kan t.ex hänvisa till det här TEDx-talket där min handledare snackar om kvantteleportering.

Nu ska jag ansöka om visum till Kina för jag ska till Shanghai i November och presentera mitt arbete på en Laserkonferens! Det känns sjukt, och sjukt kul. Jag tror jag lyckades hitta något som stämmer in på alla punkterna där uppe ändå. Vi får se vart det leder.

Jag är så himla glad för min tid med Womengineer, det har gett mig så sjukt mycket och det känns som att vi är på väg åt helt rätt håll. Jag kommer att finnas kvar på ett hörn i styrelsen, däremot kommer ni inte att se mer av mig här. Det här blir mitt sista blogginlägg.

Jag säger inte hejdå, utan sikta mot stjärnorna så ses vi där!

Katarina