..Som för alla oss unga vuxna dyker frågan om hur mina framtidsplaner ser ut upp gång om vartannat. Dels de där sena kvällarna när jag lagt mig för att sova och hjärnan bestämmer sig för att slå på grubbelsystemet, men den ställs även av nära, kära och människor jag möter i min vardag. Ibland slänger jag till med något så klyschigt som “Jag ska se till att förbli lycklig”, men folk i allmänhet hade nog hellre tagit emot ett svar så som “läkemedelsutvecklare” eller något aningen mer konkret. Dilemmat ligger i att jag i nuläget verkligen inte har siktet inställt på något specifikt yrke. När jag äntligen började läsa vid Högskolan i Borås så slog det mig att jag aldrig tänkt längre än fram till just högskolestudierna. Med andra ord lever jag just nu i den framtid jag filat på sedan gymnasiet, men planerna efter detta är fortfarande oskrivna. Anledningen till att jag inte ägnat mer tid åt att planera längre in i framtiden beror mest troligt på min oförnekliga ambivalens. Det spelar ingen roll om det handlar om att välja maträtt från en lunchmeny eller Masters-program vid universitetet. Jag är helt ärligt urusel på att göra val! Trots detta karaktärsdrag lyckades jag ändå göra det utmärkta valet att studera till ingenjör. Men hur kom jag då fram till att jag ville läsa till just det? Jo! Kort sagt är jag en otroligt nyfiken person. Sedan jag var liten har mina favoritfraser varit “Varför då?” “Hur då?” “Vadå?”. Men inte på ett sådant där provocerande vis (..Hoppas jag. Ni får fråga min mamma huruvida det påståendet stämmer) utan av den enkla anledningen att jag verkligen ville förstå mig på varför saker ter sig som de gör och hur världen egentligen fungerar! Ha, lättare sagt än gjort har jag insett nu efter 23 år i branschen.. Men jakten på kunskap fortsätter, och att studera matematik och naturvetenskap insåg jag var den rätta vägen för mig som aldrig nöjt mig med att konstatera att gräset är grönt och att himlen är blå, utan även vill få det förklarat hur det har att göra med ljusets varierande våglängder. Jag måste dock erkänna att det var läskigt att ta steget och ta sikte på en ingenjörstitel. Bara ordet i sig “ingenjör”; Det är knepigt att stava, uttala och framförallt förklara vad det faktiskt innebär. (Om det finns någon därute som kan komma med en kort och konkret förklaring är denne varmt välkommen att höra av sig.) Men det är inte bara ur en språklig vinkel som ordet ställer till det. För mig har även burit med sig en cementerad bild av hur han, den där ingenjören, ser ut och är. Ja, han.. Under min uppväxt har en ingenjör i mina ögon varit en man. Med ett barns blåögda syn reflekterade jag aldrig över denna stereotypa syn. Men så kom dagen då jag själv började studera till ingenjör, och till min stora förtjusning insåg jag snabbt att jag hade hittat rätt, och att det verkligen var ingenjör jag ville bli när jag blev stor. Här kunde alla mina nördiga karaktärsdrag frodas, och inte bara det, även vara till nytta i de kurser där studiemotivationen infann sig per automatik tack vare ett redan befintligt intresse för naturvetenskap. Jag ska dock inte sticka under stol med att utbildningen är tuff. Men i samma andetag vill jag då påpeka att det faktiskt är svårt att bli duktig på det mesta. Det är extremt få saker här i världen som kommer till en utan lite slit och svordomar. På ett lite pedagogiskt vis kan principen för att lyckas streta på akademiskt jämföras med att hoppa höjdhopp: Om ribban alltid ligger kvar på en nivå man tidigare tagit sig över så kommer man aldrig att slå sitt personbästa. Med med den idén i bakhuvudet har jag floppat mig vidare i mina studier och på vägen lärt mig att inte älta varenda nedslag, utan använt motgångarna som något att ta spjärn mot för att ta mig vidare till nästa nivå.
Wow, det lät nästan lite väl överdådigt.. Som jag nämnde tidigare i mitt inlägg så finns det nätter då även någon med den här typen av motiverande tankeknep ligger vaken och jämrar sig över sin ovissa framtid. Men! När jag nu bor i Uppsala så har jag märkt att ett lugnt infunnit sig. Mina tankar inför framtiden svärmar inte på samma sätt, och det tror jag beror på att jag på allvar insett att det inte är bråttom. Vi är många som drabbas av åldersnoja när vi tar studenten. När man äntligen är “fri” är det dags att leva livet fullt ut varje minut så att inte ungdomen går förlorad. Lite liknande den press och stress som uppstår när man som svensk under sommaren måste ta tillvara på varje liten sekund som solen strålar.. Och det är väl klart att det är viktigt att värdera varje dag i livet högt. Men att tro att det är över i samma stund som du förväntas agera som en ansvarsfull vuxen är helt fel. I samband med att jag nådde den insikten släppte även min ångest inför framtiden. Mitt liv kommer inte att formas av externa faktorer i större utsträckning än när jag var ung och dum. Till någon grad kommer jag alltid att ha makten att göra små förändringar som kan få livet att ändra riktning. Kontentan av det hela är att jag fortfarande inte har någon aning om vad jag vill syssla med i framtiden, men att jag inte vet spelar inte så stor roll. Framtiden kommer att bli nutid ändå, oavsett hur mycket jag planerat inför den. Men om jag alltid fokuserar på att vara lycklig med mitt ‘här och nu’ så blir resultatet per automatik att jag kommer vara lycklig i min framtid också.
Bild tagen i Uppsala; En del av mitt ‘här och nu’ som jag trivs otroligt bra med.
Jag hoppas ni får en fin fredag! God kväll!
0 Comments