Toppbetyg, bra jobb, välstädad lägenhet, vältränad, engagerad, pålitlig vän, fantastisk flickvän, nyttiga matlådor. Var drar man gränsen för vad som egentligen är möjligt? Hur vet man att man har lyckats?
Så mycket i vardagen kretsar kring vad man presterar. Är det inte betyg som mäts är det midjemått och det finns alltid någon som är lite bättre än en själv. Även om det är rationellt att inse att jag inte kan vara bäst på allt är det ibland ändå svårt att helt acceptera. För någonstans därinne bor den där tävlingsmänniskan som vill få de bästa sommarjobben och som spanar in statistiken bland bloggarna för att se om kanske den här veckan var den jag fick flest klick.
När jag kommer på mig själv med ett sånt beteende eller känner att jag håller på att ryckas med i andras prestationshets brukar jag försöka stanna upp och tänka varför jag vill just den här saken. Är det för att jag själv vill det eller är det för vad ”alla andra” ska tycka eller förväntar sig av mig? Alternativ två är solklart fel svar och är det svaret på frågan vet jag att jag ska bortprioritera det stressmomentet från mitt liv.
Tyvärr tror jag att många lätt förminskar sina egna förmågor och tittar på vad andra kan vilket är helt fel. Det finns ingen som är bäst på allt så sänk kraven och hitta det du tycker om och mår bra av. Usain Bolt är inte bäst på både 100 meter och spjut så varför ska du vara den som presterar mest på allt i din omgivning?
0 Comments