Charlotte Perrelli i Melodifestivalen
Bara en enda gång vill jag att mitt liv ska vara som en 80-talsfilm. Helst med ett riktigt maffigt musikalnummer utan någon som helst anledning.
– Citat från filmen “Easy A”
Jag har alltid gillat glitter och glamour. Nyår är en av de bästa högtiderna jag vet, för då klär sig alla i glitter och det är till och med okej att laga mat i silvernyanser. När jag var liten var stjärnor det finaste jag visste. Det började med Småstjärnorna och fortsatte med Sikta mot stjärnorna. I gymnasiet blev jag intresserad av fysik och hela stjärnhimlen öppnade upp sig som ett stort mysterium. Julstjärnor har varit obligatoriskt så länge jag minns och i mitt rum när jag växte upp, var det fullt med självlysande stjärnor i taket. Jag minns hur vi slog i lexikon för att få fram stjärnbilder och försökte sen tillsammans fästa stjärnorna i taket i rätt formationer. Och varje natt vakade de över mig, precis som i Lejonkungen.
Första gången jag såg Melodifestivalen var jag jag 11 år gammal och farmor och jag satt i hennes vardagsrum och åt popcorn. Vi bestämde oss ganska tidigt att heja på Charlotte Perrelli med Tusen och en natt och när hon vann Melodifestivalen var lyckan total. Att hon sedan gick vidare till Eurovision och vann även den, var inte lika relevant. Vissa nyheter är nog helt enkelt för stora för att passa in i lilla Gryt. Speciellt när man är 11 år gammal.
Min farmor är en av de bästa vänner jag nånsin haft. Hon var precis som en farmor ska vara. Hon hade alltid hembakade bullar och gjorde en tårta till varje födelsedag. Hon kokade egen nyponsoppa medan vi barn sprang och la klipulver i varandras nackar och hon ville alltid spela kort med oss, även om vi oftast vann.
Jag vet inte om farmor utförde några stordåd under sin livstid. Hon föddes i skärgården och dog lika stillsamt som den person hon var på äldre dar. Men det är inte det som jag minns. Jag minns att hon var ganska orolig av sig. När jag flyttade till Uppsala oroade hon sig över att det var så många killar i min klass och att jag borde ha fler tjejkompisar. Hon oroade sig när jag pratade i telefon samtidigt som jag cyklade, och att jag cyklade överhuvudtaget på vinterhalvåret. Men hon hade också världens största hjärta. Hon lärde mig att äta havregrynsgröt varje morgon, hur man lockade håret med spolar, hur man tvättar mattor för hand eftersom hon vägrade använda tvättmaskin och hon fanns alltid där för mig. Farmor var bäst på att lyssna och vi pratade mycket genom åren. Och däremellan skrev vi brev till varandra. Och varje år såg vi Melodifestivalen tillsammans.
Jag önskar ibland att jag kommer bli en lika bra farmor som hon var för mig. Och samtidigt tänker jag på hur oviktigt många saker är i livet. Vad kommer jag att minnas om 40 år? Vad kommer jag vara mest stolt över att ha åstadkommit? Jag är inte säker på att det är samma saker som jag prioriterar idag. Men samtidigt lever jag mitt liv just nu och vi har en jättehäftig framtid framför oss. Full med jobb, prövningar och nya kontakter. I slutändan är det inte det som räknas. Men det är det som är viktigt just nu. Och jag tror det är precis lika viktigt.
Och under tiden fortsätter jag kolla på Melodifestivalen och tänker att när jag en dag blir farmor, då kanske jag äntligen lärt mig baka lika goda bullar som min farmor gjorde.
0 Comments