Foto: Jon Nyström
Första gången jag skolkade från gymnasiet hade jag franska-lektion klockan åtta på morgonen, och istället för att tillbringa tiden i klassrummet satt jag hemma hos en kompis och åt nybakade scones med blåbärssoppa.
När jag sedan kom till skolan två timmar senare hade jag hunnit tänka 50 gånger om att jag inte borde ha gjort det här. Och när jag kommer in i skolkorridoren får jag redan på att franska-lektionen var inställd och att jag inte har missat någonting! Jag tänker inte ens börja räkna på hur liten sannolikheten är att det inträffar, men oavsett var jag jätteglad resten av dagen. Det kändes precis som att jag hade begått ett stort brott och efteråt var alla var glada för att jag gjort det istället för tvärtom.
Jag är inte en person som brukar skolka, eller missa föreläsningar som vi kallar det på universitetet. Nästan ingenting är ju obligatoriskt på universitetet, men jag tycker ändå det känns bättre att gå på det som är schemalagt och på sätt alltid få rätt information.
Läsåret på universitetet är uppdelad i fyra “perioder”, två på hösten och två på våren. Varje period avslutas också med en tentaperiod, då alla kurser examineras genom prov eller redovisningar. I torsdags började den nya perioden och jag kunde inte vara med i skolan varken på torsdagen eller fredagen, på grund av sommarjobbsinfo samt SciFest. Jag skulle missa två föreläsningar i en kurs och mejlade innan och sa att jag inte kunde vara med samt frågade om jag kunde ta igen det på något sätt. Inget svar på torsdagen. Inget svar på fredagen. Och inget svar under helgen.
Och sen idag, precis när jag är påväg till skolan, får jag ett mejl från kursansvarige som säger att han var sjuk hela förra veckan och att de båda föreläsningarna som jag har missat var inställda! Jag känner mig nästan lika glad som jag gjorde i gymnasiet och sannolikheten för att det här ska inträffa två gånger, den är ganska liten oavsett om du räknar på det eller inte.
0 Comments