Inför morgondagens presentation

Imorgon ska jag prata inför gymnasieelever från Göranssonska skolan från Sandviken, ungefär 30 stycken har jag fått höra. Och jag har ingen aning om vad jag ska prata om.

Det borde egentligen inte vara en så stor grej det här, kompisar och vänner undrar ju jämt och ständigt vad jag läser och jag brukar aldrig stanna upp och ta mig tiden att tänka

Vänta, nu är jag lite nervös. Avvakta med det du hade tänkt säga tills du slutat vara nervös

Jag brukar bara prata på. Jag måste erkänna att 30 personer är lite mer än en person, men det är inte så att det är ett prov eller så.

Och det var jag som bokade in det här frivilligt.

På sätt och vis kanske det är som ett prov i alla fall, alla de gångerna vi gör något som ligger precis på gränsen till vår bekvämlighetszon, när du känner det där pirret i magen och du bara fortsätter skjuta på den där presentationen som du skulle gjort för en vecka sedan. Jag tror att det finns många sådana här tillfällen i våra liv, och det bästa sättet att utvecklas är att ta varje chans till att vara nervös. Till att känna dig totalt livrädd inför arbetsuppgiften, och ändå genomföra den.

Att komma till Teknisk Fysik var nog en av de största utmaningarna i mitt liv. Och det är nästan det som är det mest underbara med att plugga på universitetet. Det är ofta inte vad du lär dig i skolan som är det viktiga utan vad du gör av kunskaperna, vad du gör vid sidan av och hur mycket du vågar utmana dig själv.

Men om ni sitter och läser det här under tiden jag står där framme och håller min presentation, kom ihåg hur jag känner mig innerst inne. Ingen är någonsin så cool som den ser ut att vara.