Foto: Jon Nyström
Jag är väldigt dålig på det här med att se konkurrens som ett hot. Till hösten kommer jag att välja en inriktning inom Teknisk Fysik, som är begränsad till antal platser. Jag vill verkligen komma in och det känns väldigt viktigt för mig. Och på en föreläsning häromveckan satt jag och pratade med en kille bredvid mig som verkade jätteschysst och jag blev väldigt glad när han sa att ville välja samma inriktning som mig.
Det var först när jag kom hem som jag insåg att det kanske borde ha funnits en liten liten pyttedel i mig som borde protesterat och tänkt att om många bra personer söker så kommer jag själv inte komma in. Men det fanns ingen sådan del i mig. Inte ens en pyttepytteliten.
På skolan uppmuntrar de väldigt mycket det motsatta synsättet. Hur bra andra presterar på prov påverkar inte mitt betyg på något sätt. Och om jag hjälper andra, hjälper de mig och det är större chans att vi båda får bättre betyg. Och när det gäller att engagera sig eller söka till kurser/projekt/inriktningar, eller till och med ett helt universitetsprogram, så uppmanar vi att så många som möjligt söker. Men inte för att uppnå konkurrens utan för att helt enkelt de bästa ska söka.
Men inte för att uppnå konkurrens utan för att helt enkelt de bästa ska söka.
Men huruvida jag kommer in på min inriktning i höst eller inte, beror helt och hållet på mig. Och när jag väl kommit in vill jag ha så många andra bra människor med mig som möjligt.
0 Comments