Perfektion

[one_half]Perfektion
Jag sitter precis och kollar på Malou efter 10 och dom behandlar ämnet perfektion. Dom beskriver mängden unga som hamnar i en ångest över att inte vara perfekta. Det är perfekta bilder på sociala medier. Mat, kroppar, fester, träning. Det ska presteras perfekt i sociala sammanhang, jobb och prov. Allt summeras upp i en perfekt livsstil och det börjar för många bli en norm att följa. Det som är svårt med normer är att vi följer dom utan att tänka på vad vi gör eller för vem vi gör dom?
Och den viktigaste frågan, hur mår vi egentligen när vi gör det som vi tror vi behöver göra bara för att alla andra gör det? Passar det verkligen mig och dig? Känner vi efter hur vi mår eller tänker vi bara på responsen vi kommer få när vi till exempel lägger upp den där perfekta bilden?
Vem gör du det för?

Super human
Till viss del känner jag igen mig i den här perfektionismen. Inte att jag behöver lägga upp perfekta bilder varje dag utan istället att jag vill vara perfekt för mig själv och utstråla det till andra. Alltid ha energi, alltid vara glad och social. Alltid kunna saker, prestera och göra allt samtidigt. Super human deluxe!

Svart eller vitt
I och med perfektionismen så beskriver personerna i TV soffan att det ofta handlar om svart eller vitt. Perfekt eller så får det vara. Får man inte till håret perfekt skiter man att gå på festen. Får man inte till löprundan perfekt är allt förgäves. Känner man att provet inte blir perfekt så skiter man i att göra det.

Gråa zoner
Dom pratar om att försöka jobba i den gråa zonen istället. Att vara nöjd med alla nivåer av ens försök och prestationer. Man kanske inte känner att man orkar med den perfekta milen i löpning idag, men att man i alla fall kan springa halva. Eller bara gå ut och se vad som händer. Känslan av att provet kan gå åt helvette, men what the heck, det blir som det blir. Att känna sig nöjd med sig själv oavsett vad och därifrån bygga upp sin självkänsla.

Jag försöker jobba med den gråa zonen
Jag kände igen mig jättemycket när dom tog upp det här. Jag kunde tidigare dra mig för att träna om jag inte kände mig i den bästa dagsformen. Eller motsatsen, att jag planerat att träna och fick dåligt samvete när jag inte kände för det längre. Tidigare blev mina dagar förstörda och jag sket i allt bara för att jag inte fick den tiden att plugga som jag tänkte mig (det kunde vara en timma mindre än tänkt på en hel dag). Jag la upp stora förväntningar på mig själv i förväg innan jag visste vilken känsla jag skulle ha för det när de väl hände.
Jag såg en matematisk bild en gång där:
Mängden förväntan – vad som egentligen sker = känslan av misslyckande.


Det är ganska enkelt att beskriva med just den där milen man vill springa. Blev det 10 km är man nöjd. Blev det 8 så var det 2 km missnöjdhet och blev det “bara” 5 km så blir man ännu mer missnöjd.
Detta kände jag starkt igen i mig själv och jag insåg att ofta, tyvärr, är det just den misslyckande biten jag fokuserade på som mest. Kanske var det därför jag strävade efter perfektion istället? För att bli nöjd? Men jag blev aldrig nöjd, utan förväntade mig att att jag kan upprätthålla samma nivå hela tiden. Men det går ju inte. Det vet vi egentligen. vi är bara människor.

Alla färger är ok
Tidigare tänkte jag mycket. Jag tänkte så mycket att jag helt glömde bort att känna. Idag övar jag mig på att känna mer. Känna känslor, känna hela min kropp. Hur mår jag? Hur mår min kropp, hur mår jag mentalt? Alla dagar är olika. Alla stunder är olika. Känslor och tankar skiftar och det är dom som gör livet så vibrerande. Livet är en berg och dalbana. Inte bara av glädjerus på en uppåtsträcka utan även en berg och dal bana med jobbiga och ledsna känslor. Alla känslor får plats. Alla känslor är ok. Du är du och det är ok.

“All failures, stuggles and fears just add a little more color to life”

Kram på er![/one_half]