[one_half]Jag tyckte inte om matten på gymnasiet och när jag läste Sveriges Ingenjörers artikel om att många ungdomar hoppar av gymnasiet på grund av matten kände jag att det var dags att uppmuntra från en som tyckte det var svårt. Som ung är man redan nog frustrerad, vilsen och orolig över framtiden och jag kan tänka mig hur uppgivet det måste kännas när man inte klarar av ett av de grundläggande ämnena.

Jag tänkte som 17 åring att jag hatade matte. Jag förstod inte och jag var frustrerad! Hela min klass kämpade och vi alla lyckades precis klara oss tillslut. Jag kommer ihåg känslan jag hade när jag klarade av sista mattekursen (Matte B/2). Jag var så nöjd och tänkte “Aldrig mer! Aldrig mer ska jag plugga matte!” Jag kände mig så befriad! En sten hade släppts från mina axlar.

Vi hade en mattelärare som vi alla tyckte hade svårt att undervisa på ett logiskt sätt. De flesta av oss hade flyttat hemifrån för att gå gymnasiet och jag kommer inte ihåg att skolan gav någon extrahjälp heller. Vi behövde klara oss själva, med lite hjälp från varandra såklart. Hade jag bott hemma hade mina föräldrar inte kunnat hjälpa mig ändå, eftersom dom är lågutbildade är gymnasiematten alldeles för avancerad för dom.

Varför klarade jag mig igenom matten på gymnasiet?
Varför läste jag matte C på komvux och varför i all sin dar valde jag att bli ingenjör?
När jag tänker på det här så fastnar jag för något som har varit och är viktigt för mig. Jag tror på mig själv och som tonåring vägrade jag acceptera att jag skulle vara dålig. Det här är såklart något alla kan ta till sig! Jag ville så gärna ha möjligheten att kunna utbilda mig och för mig betydde det att jag skulle få ett bra liv. Det var liksom värt att kämpa för tänkte jag.

Jag är så glad för att jag valde att vidareutbilda mig. Dels för att jag får möjlighet att jobba med precis det jag brinner för men också för att man kommit in i en helt ny värld av kunskap och vetenskap som jag aldrig skulle ta mig för att försöka nosa på annars. Det är en sån spännande värld!

Matten då?
Jag hatar inte matte längre, men jag förstår att jag gjorde det på gymnasiet. Det var så svårt att se varför man skulle kunna bryta ut x eller räkna ut lutningen på en linje. När jag började på universitetet så började jag gilla matten. Det finns så mycket hjälp att få på universitetet; från skolan, andra elever och nätet! Självförtroendet sköt i höjden och jag hade helt plötsligt väldigt lätt för den. Det finns alla möjligheter att klara sig.

Det var verkligen synd att mitt gymnasium inte var positivt pushande och uppmuntrande. Det kan nog bidra en hel del till att många unga hoppar av. Därför är jag så glad att Womengineer finns till för att vi ska kunna sprida inspiration och visa er vilka möjligheter som finns! Tro på dig själv och att du kan, sen lovar jag, det är så mycket som löser sig efter vägen!

[/one_half]

 

 


3 Comments

Emelie · November 12, 2015 at 3:01 pm

Så bra skrivet! Och verkligen viktigt att skriva att du vågade tro på dig själv. Bra jobbat, du kommer ha nytta av det tänket och matten resten av livet.

K · November 2, 2016 at 5:55 pm

Hej!
Jag läser juridik men har alltid känt mig malplacerad.
Hur vet man att det inte bara är en vilsenhet man har dvs hur vet man om det är dags att byta riktning?
Hur visste du ?

Ha det fint, gillar din blogg :)

Gymnasietjejer, ni behövs! – Womengineer · October 13, 2016 at 6:25 pm

[…] på universitetet. Jag själv hade svårt för matten på gymnasiet, (läs mitt inlägg om det här). Så att kunna säga till dessa tjejer att dom kunde mer matte än jag på gymnasiet, och att dom […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *