Allt gick bara FEL! Jag stod där, totalt gråtfärdig, inne på labbsalen på BMC. Det kändes som om alla andra labbpar var före oss. Det verkade som om jag och min partner både missade och feltolkade labblärarens instruktioner hela tiden. Jag förstod ingenting. Pulsen gick upp och tårarna brände bakom ögonen. Stressen, den förbannade jävla stressen. Vad skulle hända om vi inte hann klart i tid? Skulle vi stanna kvar efter skoltid? Skulle vi FÅ stanna kvar efter 17.00? Allt som kunde gå fel den kemilabben gick fel. Att jag inte bröt ihop där och då är för mig fortfarande en gåta (eller har jag kanske bara förträngt det ögonblicket?)
Jag pratar om en kemilaboration jag gjorde i en kurs under mitt andra år på programmet. Det är väl tre år se’n nu, ganska exakt. Den hösten regnade det konstant och vi var i skolan 8-17 varje dag. Minst. Utöver det skulle labbrapporter skrivas, så ibland kom vi inte hem förrän 20.00. Så när man gick in i de där labbsalarna var man ganska slut, minst sagt. Jag vet inte om labben jag berättade om ovan faktiskt var extra svår eller om jag bara var så förbannat skoltrött att det påverkade min tankeverksamhet (och därmed min prestation). Det var många tunga kurser den hösten och det är många gånger som studierådet på programmet har försökt att stuva om i vår kursplan för att få en mer jämn studiebelastning över året. Det har gått så där (men jag har hört att det kanske är på väg att hända något nu).
Där och då, mitt uppe bland alla tunga kurser, var jag antingen som en robot (jag gjorde det som måste göras. “Tänk inte, bara gör!”) eller kände ångesten krypa över mig (plugga, plugga, plugga. FAN, måste jag göra alla de här övningsuppgifterna också? Och de gamla tentorna…).
Utbildningen är inte alltid lätt. Men det är värt det! Klicka på bilden så hittar du källan.
Så här i efterhand är jag… tacksam… över den perioden. Missförstå mig inte, som en vän sa till mig: “En period ska inte vara så tung att man vill sjukskriva sig när den är över!” Men jag har haft en eller två tunga perioder efter detta också (en till som var tung studiemässigt och en då jag var studentaktiv) och även om de krävt lika mycket tid och planering har jag inte ens varit nära att känna mig så sönderstressad som jag gjorde då. Jag lärde mig helt enkelt att hantera stress och (tillfälliga) nederlag, i större volymer än jag var van vid. Och det är en erfarenhet som gör att jag vågar satsa mer idag än jag gjorde tidigare.
Så, till dig som är mitt uppe i stressande kurser: Du kommer att överleva. Du kommer att klara mer än du tror. Glöm inte att det går omtentor.
/Tove
PS. Jag hoppas verkligen inte att jag skrämmer någon från att läsa civilingenjörsprogrammet i miljö- och vattenteknik just nu. Det här handlar om en period på två månader som det går att ta sig igenom. Alla ingenjörsprogram har nog något motsvarande. DS.
3 Comments
Mia · November 13, 2014 at 7:56 am
Ja, sådana perioder har funnits på vårat program också (Civilingenjör Hållbar energiteknik)! De perioderna brukar nog oftast dyka upp innan jul då vi ska hinna gå igenom ALLT på väldigt kort tid då alla vill vara lediga kring jul. Men det är som du säger; man lär sig hantera det :)
Esther · November 14, 2014 at 5:54 pm
Så himla skönt att höra att andra också känner så ibland! Vissa dagar (eller perioder) känns det som att det bara inte går. Alla andra kan men inte jag. Oftast är det inte så, men ibland får man den där överväldigande känslan.. Jag är ett stort fan av Khan Academys nya “slagord”: You only need to know one thing: you can learn anything! Så himla skönt att tänka på ibland.
womengineer · November 15, 2014 at 3:57 pm
Vilket bra slagord! Och det stämmer precis in i min egen filosofi :)
Roligt att du gillade texten. Tanken var att visa på att man inte är ensam om att känna så (även om många av oss tror det, i alla fall när vi är mitt uppe i den stressande perioden).
/Tove