Foto: Jon Nyström
Och sedan tar hon på sig kläder hon kan gå ut i, sminkar sig, tar på sig sin gröna yllekappa, som hon tycker är fin, men som hon inte lyckas hitta rätt halsduk till och därför tar en grön yllehalsduk som egentligen förstör den gröna kappan, eftersom färgerna inte riktigt matchar, och går ut genom dörren, låser.
Citat ur boken ”Vänta, blinka” av Gunnhild Øyehaug
Jag äger ingen grön yllekappa, men kanske skulle allting bli lättare om jag skaffade mig en. Idag är en sådan dag som bara passerar, med bakgrundsmusiken Soundtrack of our lives, mest bara för att det är ett sånt passande namn. Jag tänker på Peter LeMarc som sjunger Sången dom spelar när filmen är slut och särkslit en fras dröjer sig kvar i mitt medvetande.
Sen blev det vardagar som bara kom och gick
Inte visste de då att det va livet som dom fick
Och jag älskar på något sätt känslan av en helt vanlig dag. Vädret är lika melankoliskt som mitt humör, och alla i skolan beter sig precis som vanligt. Hela Sverige känns så där medelmåttigt lagom som vi ändå gjort oss kända för. Det är för kallt för att studenter ska sitta utomhus och plugga, men inte tillräckligt kallt för att skrämma oss från att ta en promenad hem.
Folk i affären är trevliga, men inte överentusiastiska och jag åker hemåt, tar ett varmt bad och kryper upp i soffan och läser en bok.
Vänta, blinka. Vänd blad, blinka, läsa en sida till. Vänta, blinka. Och helt plötsligt hör jag på svag volym de sista tonerna från Peter LeMarcs låt:
Lamporna tänds och publiken går ut
Långsamma toner som dom hört förut
Sången de spelar när filmen är slut
/Hannah
0 Comments