Barn av vår stad

Hannah vid havet i Gryt. Foto: Jon Nyström

Jag växte upp i en liten by som heter Gryt. Gryt ligger ungefär 10 mil söder om Norrköping, precis vid havet och det är otroligt vackert där, speciellt på sommaren. Jag växte upp med mina två småsyskon, föräldrar och farmor på en tomt cirka 20 meter från havet och en hel skärgård som bredde ut sig framför oss. Vi hade en stor gräsmatta och båtar till vårt förfogande, jag lärde mig simma när jag var fyra och att paddla kajak har alltid varit något av det bästa jag vet. När jag gick i mellanstadiet åkte alltid pappa och jag ut med båt tidigt på morgnarna och fiskade. Jag rodde och pappa drog upp nät och hommor och när solen väl gick upp tog vi det första morgonfikat. När vi kom hem åt vi en brakfrukost och resten av tiden tillbringade jag med att bygga kojor i skogen tillsammans med mina bröder.

Stan, som var och förblir Norrköping för oss, var något exotiskt. Ungefär en gång i månaden fick vi följa med våra föräldrar in till stan och rulltrappor var något av det bästa jag visste. Det var jättekul att handla mat, att få se all reklam och alla människor på gatorna och alltid fick vi någon godisbit eller glass innan vi åkte hem. Men hem har alltid varit Gryt. Och när jag behövde lugn och ro, ny energi eller vara själv ett tag gick jag och satte mig vid havet och lyssnade på vågorna som slog mot klipporna.

Mitt mål har nog alltid varit att komma till Stockholm. Eller Barcelona. Storstaden har lockat så länge jag kan minnas och jag har aldrig föreställt mig en framtid i Gryt. Det bästa jag visste när jag var liten var att få somna till gatlyktans sken och se skenet av billyktor lysa upp väggen en kort sekund innan det försvann och ersattes av nästa billykta.

Jag hade håltimme idag och skolan kändes helt plötsligt så väldigt instängd. Mörk och tung, och överallt satt folk lutade över skolböckerna. Instängda i fyrkantiga betonghus medan solen lyste utanför. Och jag kände att jag längtade bort. Att jag behövde frisk luft och ny energi. Så jag åkte ner till stan.

Och jag kände att jag längtade bort. Att jag behövde frisk luft och ny energi. Så jag åkte ner till stan.

Jag strosade på gågatan och spanade in det senaste modet, jag längtade till våren och njöt av solens värme. Jag älskar pulsen som finns i storstäder och jag blir lugn av att gå i affärer. Jag blir glad av att vara en med alla andra och sakta fick jag tillbaka min energi.

Och jag insåg att jag har blivit en riktig storstadsmänniska. Inte så att jag bor här tillfälligt medan jag studerar, eller att det är en bra kompromiss för det finns fler jobb i stan. Det är inte ens så att jag längtar ut till landet längre. Visst känns det fortfarande underbart att komma hem till Gryt och jag kommer alltid att älska att sitta vid havet och höra vågorna slå mot klipporna, att ligga och sola på badstranden en hel dag eller åka ut och fiska med mina bröder klockan sex på morgonen.

Men jag ser det som något exotiskt. Någonting jag kan göra en gång i månaden. På precis samma sätt som när jag var liten och åkte till stan. Och har jag tur kanske någon till och med bjuder mig på en glass.