När jag gick i gymnasiet var inställningen till plugg “every man (or woman) for him/herself”. Fokus låg på att säkra så bra betyg som möjligt för att ta studenten med högsta möjliga meritvärde. Allt för att hålla så många dörrar som möjligt öppna. Denna inställning till studierna innebar många ensamma timmar. Med facit i hand fanns det inte så mycket positivt med denna inställning mer än att jag lärde mig att jobba självständigt.
Augusti 2013 kom jag till Lunds Tekniska Högskola och en av de första lärdomarna jag tar med mig från denna tid (förutom att K-sektionen är bäst på LTH och gult är livets vackraste färg) är man ska undvika att plugga ensam. Detta råd kom inte bara från äldrekursare utan det var vanligt förekommande att även lärare uppmuntrade till detta. Ett av argumenten som ofta användes för att plugga i grupp var att det är en bra förberedelse inför arbetslivet eftersom att många ingenjörer jobbar på ett eller annat sätt kommer att jobba i ett team.
I lördags hade jag och min klass en sista sittning tillsammans för att fira att vi efter fem år av mycket plugg och ännu mer studentlivsaktiviteter är färdiga civilingenjörer. På sittningen deltog en medlem ur Teknologkårens Alumniförening för att informera oss, i egenskap av blivande alumner, om detta nätverk och alla dess fördelar. Representanten nämnde i förbifarten att vi har klarat av att ta oss igenom väldigt svåra utbildningar. Och när jag såg mig omkring och såg mina kursare runtomkring mig fick jag en insikt. Jag är snart färdig civilingenjör i bioteknik. Något jag aldrig hade kunnat bli utan dem.
Några av de personer jag har att tacka för att jag klarat mig igenom de gångna fem åren.
0 Comments