Hejsan, hejsan! Nu var det ett tag sedan.
Jag ska ärligt säga att jag har befunnit mig i en ganska turbulent period rent tankemässigt den senaste tiden. Jag har funderat mycket på framtiden, och försökt att komma underfund med vad sjutton det är jag egentligen vill med allt det jag sysslar med för stunden. Jag tycker att det är så oerhört roligt att läsa det jag läser, och faktumet att jag gör det för att jag tycker att det är roligt får mig samtidigt att undra om det är tillåtet att göra så; alltså läsa för att det är roligt?
Jag får ofta frågan om vad jag ska jobba med i framtiden, och var det ska bli av mig sedan. Och än så länge har jag inte något bra svar på det, då jag fortfarande har svårt att se mig själv utanför skolan. Hmm.. Hur som helst har jag nu landat i att det trots allt är nu som räknas, och att det inte går att leva för att morgondagen ska bli bättre. Om ni tycker att det låter luddigt så menar jag helt enkelt att jag tänker fortsätta att göra det jag gör, då jag känner att det fyller ett syfte genom att göra mig lycklig. Och att formulera ett mål enbart för att kunna ge människor i min omgivning konkreta besked känns inte som någonting jag bör lägga energi på om det inte bidrar till att jag når eventuella mål snabbare, eller gör mig mer tillfreds idag.
Oj, det blev ett ganska rejält utlägg om mina funderingar. Men det kändes skönt att få ut det i text.
Jag ska dock hoppa till ett betydligt roligare ämne. För att råda bot på mina virvlande tankar gjorde jag nämligen så att jag tog mitt pick och pack efter skolan i fredags och rymde till Örebro. Min älskade lillasyster hade födelsedagsfirande inplanerat och hon nämnde det i förbifarten när vi talades vid under torsdagen. Utan någon förvarning dök jag därmed upp i hennes tambur och fick spendera hela fredagen dansandes tillsammans med min älskade lilla (22-åriga) pluttis. Lördagen ägnade vi sedan åt att ligga och gosa i soffan, som vi inte fått chansen att göra på flera månader sedan vi båda började läsa på olika orter. När jag nu väl är tillbaka i Uppsala insåg jag hur mycket jag behövde den dosen av syskonkärlek. Det är lätt att glömma bort ibland i vardagen att meningen med livet inte är att få bra resultat på sina tentor, utan att ge och ta emot så mycket kärlek man bara kan när vi har chansen.
Nu ska jag svänga ihop en middag och fortsätta att läsa lite fotokemi. Jag hoppas att ni får en trevlig kväll! KRAM
0 Comments