Ja, hur hamnade jag här? Som ni säkert förstår har ambitionen att bli ingenjör inte alltid varit så utkristalliserad som den är idag. Men faktum är att jag redan på dagis hade en idé om att bli uppfinnare. Jag har i efterhand fått berättat för mig att jag på den tiden hade planer på specialisera mig inom robotik. Närmare bestämt hade jag en idé om att uppfinna en robot med förmågan att söka upp försvunna människor. Som ni säkert förstår kom jag aldrig längre än till idéstadiet den där gången, men uppfinnaren inom mig hade vaknat till liv och satt sig tillrätta för att stanna.
Jag har så länge jag kan minnas levt med ett gnagande behov av att förstå mig på saker. Jag vill påstå att vi alla har någon i vår bekantskapskrets som liksom inte “bara kan vara” utan alltid verkar vilja plocka isär vardagens bitar i hopp om att på så vis förstå sig på varför saker och ting ter sig som de gör. Well, jag är en av dessa typer som inte kan låta bli. På gott och ont, bör påpekas. Det har genom åren blivit många sena nätter som jag legat vaken i datorskärmens sken och kunskapstörstande botaniserat ibland vetenskapliga artiklar. Jag vill här poängtera att det inte är ett beteende jag på något vis uppmanar till.
På gymnasiet föll det sig därför naturlig att välja Naturvetenskaplig inriktning, trots att jag var väl medveten om att jag egentligen inte besatt några lysande färdigheter inom ämnet matematik. Jag intalade ändå mig själv att man med passion och lite “jädrar-anamma” kan komma längre än med ren talang, och med tanke på mitt redan väletablerade intresse för kemi, fysik och biologi så kändes valet ändå relativt enkelt. Det vore lögn att påstå att jag inte var stressad under mitt första år på gymnasiet. Jag tragglade med alla ämnen som innefattade matematik, men lyckades hålla näsan ovanför vattenytan tack vare det faktum att hade lätt för de humaniora ämnen jag läste samtidigt. Inte nog med att skolan tog mycket energi; parallellt försökte jag även leva upp till en roll som jag burit med mig sedan högstadiet. En roll som innebar att jag alltid skulle befinna mig i händelsernas centrum och helst vara omtyckt av alla jag mötte på vägen. Det är lätt att såhär i efterhand blicka tillbaka och förundras över sin egen naivitet, och i skydd av den tid som passerat klappa sitt forna jag på huvudet och säga “Om du ändå hade vetat bättre..” Med det gjorde jag inte då. Och på den tiden var mina egna krav på att vara extra allt och överallt någonting som kändes genomförbart och realistiskt, framförallt kändes det extremt viktigt..
Efter ettan i gymnasiet åkte jag på ett utbyte till Brasilien och kom tillbaka efter 11 månader med ett nytt språk och en hel resväska full av erfarenheter och insikter. Det allra viktigaste jag tog med mig från mitt utbyte var inställningen att jag inte var satt till världen för att leva upp till någon annans förväntningar. Genom att distansera mig geografiskt från den omgivning och de människor jag vuxit upp med tvingades jag plötsligt att rannsaka mina egna åsikter och förhållningssätt. Det blev väldigt tydligt för mig att jag på många vis levde ett liv som jag egentligen inte format själv. Det kunde liknas vid att jag följt en osynlig men redan utstakad väg, och aldrig riktigt stannat upp och reflekterat över vem JAG egentligen var och vad JAG egentligen ville göra. Jag kom till insikten att jag i många fall sökte mig till fel miljöer för att kunna tillfredsställa mina egna intressen av den enkla anledningen att mina jämnåriga vänner höll till där. Rädslan för att hamna utanför hade alltid skrämt mig oerhört, och resulterat i att oavsiktligt hämmat mig själv i min utveckling. När jag väl var tillbaka på Svensk mark och hade jag fått en försmak av hur bra man kan må av att göra det man vill snarare än det som förväntas av en, kändes det plötsligt inte lika ångestfyllt att göra val som gick emot omgivningens förväntningar. Efter inte allt för lång tid insåg jag att det nog var det här folk beskriver som att “ha funnit sig själv”.
Mina gymnasiestudier gick betydligt mycket bättre då jag ägnade mer tid åt studier än åt att försöka upprätthålla en image, och rätt som det var så var det dags att ansöka till högskola. Att läsa till Kemiingenjör vid Högskolan i Borås fanns inte på kartan förrän dagarna innan ansökan skulle vara inskickad. Jag hade tidigare kikat på Kemiingenjörsprogram men inte riktigt fastnat för något program. Men så: när den tillämpade biotekniken kom in i bilden kändes det plötsligt mer intressant.
“Hur vet jag att det är rätt? ” .. Är en fråga som jag tror ekar innanför pannbenet på de flesta när det är dags att välja, tacka ja eller nej till en utbildning.
Efter ett långt resonemang med mig själv insåg jag att om jag inte testar kommer jag inte få reda på om det är fel, men jag kommer inte heller få reda på om det är helt absolut superrätt. Det tunga argumentet blev den avgörande faktorn, och vips så klickade jag iväg min ansökan med Kemiingenjör med tillämpad bioteknik vid Högskolan i Borås som mitt första alternativ. Och resten, ja det är som ni ser historia!
P.S: Bilden är från en intervju för Högskolan i Borås. Om ni är nyfikna kan ni läsa den här: HB.se
0 Comments