Varför den duktiga flickan äger

Jag har alltid varit en så kallad ”duktig flicka” ut i fingerspetsarna, och vet ni vad? Jag är otroligt nöjd med och tacksam för det. Många gånger har jag fått rådet att försöka ändra på det här personlighetsdraget, men det har jag inte alls några planer på att göra. Utan förmågan att kunna jobba hårt och målmedvetet hade jag nämligen aldrig kommit dit jag är idag. Tyvärr är dock den här typen av personlighetsdrag starkt baktalade och att vara en ”duktig flicka” har en väldigt negativ klang.

Varför jag blev inspirerad att skriva det här blogginlägget just nu var för att jag här om dagen läste en väldigt bra artikel i DN av Anna-Lena Laurén som, precis som jag, har upplevt den stigma som finns kring den duktiga flickan. Hon skriver bland annat: “…jag ville också vara en skönt slarvig typ som klarade sig på sin lysande begåvning. Längre fram i livet insåg jag att även om somliga kan ta sig fram genom att snacka så är hård professionalism ändå betydligt pålitligare. Den förutsätter viss arbetskapacitet.”

Bild av Michelle Cañada

Själv har jag alltid jobbat hårt både i och utanför skolan för att lära mig saker eller prestera på olika sätt och det är sällan det har mötts av några positiva tillrop från min omgivning. Så fort jag säger att jag har mycket att göra eller jobbar sent en kväll så får jag påpekanden om att jag borde jobba mindre, borde gå hem, borde ta det lugnt, istället borde slappa eller träffa kompisar, o.s.v. Självklart är detta i all välmening och det värmer verkligen att jag har människor i min omgivning som bryr sig om mitt välmående, men uppfattade du alla de ”borde” som kom med de goda råden?

Att vara en duktig flicka är ingenting fel i sig. Jag personligen mår mycket bättre och ser mycket mer mening i mitt liv om jag får göra saker bra och ordentligt så att jag kan känna mig stolt och nöjd än om jag istället hafsar ihop någonting bara för att bli klar. För mig är inte målet att jobba så lite som möjligt för att ha så mycket tid som möjligt på soffan eller för att rulla tummarna. Jag vill att mitt jobb och min utbildning ska kännas meningsfullt i sig. Jag vill brinna för det jag gör och jag vill bry mig om att prestera bra. Annars skulle jag ha hamnat fel och annars skulle jag inte känna mig tillfredsställd med min vardag.

Det som däremot är orosmomentet med den duktiga flickan är när det inte längre rör sig om den inre motivationen och glädjen för det man gör utan om en känsla av press och måsten. Med andra ord, om du berättar för en person som redan har höga prestationskrav på sig själv vad denne ”borde” göra så är det, även om du gör det i all välmening, något av det värsta du kan göra. Det är nämligen, enligt min egen erfarenhet, inte förrän då det blir jobbigt och svårt att få ihop vardagen. Om man både ska prestera bra i skolan och vara engagerad i studentlivet och gå på alla fester och själv arrangera fester och hålla kontakten med alla gymnasiekompisarna och vara världens bästa dotter/syster/etc, träna regelbundet och alltid ha lagat fräscha, nyttiga matlådor. Det går helt enkelt inte att göra allt. Alla människor måste prioritera och vad man väljer att prioritera är, och måste få vara, högst individuellt.

Bild från Feather + Steele

Sammanfattningsvis vill jag säga att det är ingenting fel på den duktiga flickan. Hon kommer att gå långt och hon kommer att tacka sig själv i framtiden, men hon kommer inte tacka de som stressade upp henne över att behöva vara så mycket mer, ha så mycket roligare och att prioritera tid för att rulla tummarna.

P.S. den ”duktiga flickan” kan självklart lika gärna vara en kille även om detta inte är ett lika etablerat uttryck (och varför det nu är så skulle kunna vara en intressant diskussion i sig).