Ni vet den där känslan av en stort jäkla, växande tuggummi i magen som bara växer och blir alltmer tungt och kletigt? När allt känns som en jäkla uppförsbacke och en inte vet hur en ska ta sig vidare? Känner ni igen den? Hos mig brukar den komma när jag har gjort något fel. Litet eller stort fel, det där tuggummit i magen kommer onekligen och förstör glädjen för mig.

Och jag är nog inte den enda som känner så. Vi pratade om det, inom Womengineer, för ett tag sedan. Vad ska man göra om en verkligen har fuckat upp det totalt? Hur hanterar en det? Några menade att vi måste förlåta oss själva för att gå vidare.

Jag ska dela med mig av mitt sätt. Det kanske är helt fel sätt, det kanske finns en psykolog där ute som kommer höjda sina ögonbryn några snäpp, men det struntar jag i. För mitt sätt fungerar för mig. Och det går inte ut på att förlåta mig själv. Inte i första hand, i alla fall.

Nej, mitt sätt går ut på att acceptera problemet och felet. För när jag väl har gjort det, då börjar tuggummit i magen att försvinna. När jag accepterar det som har hänt så inser jag att det finns absolut inget som kan göra det ogjort. I bästa fall kan jag åtgärda felet, i sämsta fall så går det inte alls.

Men hur kan jag då klara av att acceptera att jag kan göra fel? Fel som i vissa fall är direkt klantiga, i andra fall förståeliga. Jo, ni förstår, jag tycker så illa om den där klumpen i magen och jag inser att om jag ska gå omkring med den för resten av livet… ja, då blir det inte ett roligt liv. Då är det mycket bättre att bara ta situationen för vad den är och åtgärda problemet om det går. Och går det inte så kan jag inte fortsätta straffa mig själv för det. Inget fel i världen är värt att gå omkring och ömka sig själv för i resten av sitt liv.

När jag har gjort något fel så tillåter jag mig att känna skam. Men bara ett tag. Sedan accepterar jag att jag kan göra fel, och går vidare med livet. Och vet ni vad det bästa är? Efter ett tag så inser jag ofta att jag har förlåtit mig själv för felet. Förlåtet kommer liksom  med på köpet, strax efter accepterandet. Och det är ganska skönt.

Hur hanterar ni era egna misstag?

/ Tove

3191_87860319877_2223688_n

Den här trappan var, helt ärligt, en pina att ta sig uppför. Men upp kom jag! Liksom jag har gjort med andra, verkliga eller symboliska, uppförsbackar.


1 Comment

Skam den som ger sig! · maj 2, 2015 at 12:29 e m

[…] bloggkollegor Tove och Sofie har nyligen skrivit om att tackla motgångar. När jag själv möter på en motgång […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.