Vi var många som gjorde det, i alla fall vi som föddes 1985-1990. Vi kröp upp i soffan och lyssnade på introsången. Vi väntade spänt på att serien skulle börja på riktigt medan scener från New York blandades med bilder på huvudpersonen på TV:n. Sedan kom vattenstänket, ballerinakjolen och sedan, sedan, när introt var över, fick vi reda på vad som hade hänt med Carrie och Mr Big.
Jag pratar så klart om Sex and the City (SATC). Jag vet faktiskt inte om ni som som studenten i år har sett den serien och jag kan heller inte säga om den är bra eller inte. För mig ligger det alldeles för mycket nostalgi i serien för att jag ska kunna vara opartisk. I alla fall så hittade jag mina DVD-skivor med alla sex säsonger när vi flyttade i början av juni. DVD-boxen låg längst inne i förrådet och såg alldeles övergiven ut. Jag kände att jag bara var tvungen att se de där avsnitten igen.
Så jag började att titta. Jag funderade över seriens personer. Där har vi Carrie, huvudpersonen, som är journalist. Det är Samantha som jobbar med PR. Charlotte som jobbar med konstutställningar och Miranda som är jurist. Jag kommer ihåg hur jag och mina tjejkompisar identifierade oss med dem. “Vem är du?” “Jag är Carrie för jag älskar mode” eller “Jag tycker att det är lite Samantha över dig, du säger alltid vad du tycker!” Att vi identifierade oss med huvudpersonerna visade inte bara på seriens genomslagskraft, det visade på orsaken till seriens genomslagskraft. Visst lever huvudpersonerna glamorösa liv som är avlägsna för en tonåring, men det var inte helt omöjligt att vi en dag skulle kunna leva så glamoröst. Det lockade.
Jag började fundera på vad som hade hänt om det funnits en femte tjej med i gänget. En tjej som var ingenjör. Hur hade hon framställts? Som dåtidens typiska nörd med noll klädkoll, tjocka glasögon och osocial? (Tänk filmen En princessas dagbok). Det hade inte fungerat med resten av serien. Hade det varit möjligt att framställa henne som den mest kända tekniktjejen på TV idag, Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor? Det är väl inte många som skulle identifiera sig med henne? En annan aktuell tekniktjej är Ryan Stone i Gravity, men jag tror inte riktigt att jag som tonåring skulle se den filmen och tänka “Wow, jag vill vara som hon!” (Handlingen tar liksom fokus från hennes personlighet). Jag kan inte komma på så många fler tekniktjejer i TV och film, kan ni?
Hade det varit möjligt, om vi återgår till den hypotetiska femte SATC-ingenjörstjejen, att framställa henne som vilken tjej som helst? Eller, varför inte eftersom det är 90-talet vi pratar om och nästan alla ingenjörer var manliga, framställa henne som den där tjejen som visar att ta ta mig f*n går alldeles utmärkt att vara tjej och ingenjör bland en massa manliga kollegor? (Även om det i vissa fall kan vara svårt) Hade inte det varit lite roligt? Bara lite?
Och om serien hade innehållit en ingenjörstjej, hade SATC haft tillräckligt mycket impact på oss unga tjejer så att fler av oss skulle valt teknikyrken när vi blev äldre? Tål att tänkas på.
/ Tove
SATC. Bild från Think what you like.
0 Comments