Men jag som aldrig ville bli ingenjör?

Jag ville aldrig bli ingenjör. Mitt barnajag sa aldrig “När jag blir stor ska jag ingenjör”. Jag visste inte ens vad det var. Det jag sa var:

• 4 år: Sa ingenting alls om det där. Visste inte ens att jag en dag måste växa upp och tjäna mina egna pengar. Men jag har ett svagt minne av att jag satt i en flyttkartong och seglade de sju haven inne i köket.
• 5 år: Förstod fortfarande inte riktigt att jag någon gång måste arbeta med något. Men jag tyckte om Pärlan i Räddningspatrullen och byggde konstiga saker (“uppfinningar”) av plankor jag hittade i snickarboden.
• 6 år: “Jag ska bli legosoldat”. Varför? För att min bästa vän sa att hon skulle bli det. Varför skulle hon bli det? Ingen aning. Visste vi vad det betydde? Nja. Själv kan jag ha lockats av ordet “lego”.
• 9 år: “Jag ska bli författare!” Jag slukade böcker. Jag skrev noveller på fritiden och ville skriva egna “Fem på nya äventyr”.
• 13 år: “Journalist är mitt kall! Världen är orättvis! Jag ska resa världen runt och skriva djupa reportage.”
• 15 år: “Marinbiolog. Det finns inget annat. Korallrev, delfiner, hajar… vem skulle inte vilja bli marinbiolog?”
• 19 år: “Äh, alltså… vi skjuter väl på det där att bli vuxen ett tag? Jag kan låtsas bli vuxen och jobba på ICA. Men inte mer än så.”
• 20 år: “Jag borde börja plugga. Nu. Annars kommer jag aldrig göra det… Hm, jurist låter väl bra? Bra lön och jag kan rädda världen. Och de har snygga kläder.”
• 21 år: “Jag vill bli vad som helst utom jurist.”
• 21 år, lite senare: “Jag vill kunna göra nytta för andra människor. Jag vill utveckla saker och lösningar som gör att världen blir lite bättre. Jag tror att vi måste ta mer hänsyn till miljön. Jag tror att jag måste läsa lite kurser i matte, mekanik, kemi, biologi och sånt då. Jaha, kan man bli civilingenjör i miljö- och vattenteknik?”
• 26 år (idag): Om jag bara, redan från början, hade tänkt på mitt 5-åriga jag när jag funderade på vad jag ville bli… Kanske hade det besparat mig lite vånda?

Källa