Att leva i ett distansförhållande

Hannah i kajak, en sommardag i Gryts skärgård. Foto: Jon Nyström

Jag och min kille blev färdiga ingenjörer med ungefär ett års mellanrum, vilket har föranlett många resor till norra Sverige under det här året: marknad i Jokkmokk, skidåkning i Gällivare och påsk i Saltoluokta. Nu till sommaren är även jag klar och jag tror jag längtat efter den här stunden hela livet. Jag har tänkt att det är nu jag står på toppen av min karriär, när jag äntligen är klar efter sjutton år i skolan varav fem på universitetet. Det är nu jag får chansen att samla alla mina kunskaper och kasta mig ut i det perfekta jobbet jag alltid velat ha.

Nu är inte verkligheten riktigt så. Även om det stämmer att man blir klokare med åren, så vet jag fortfarande inte riktigt vad jag vill bli. Och om jag gick ut offentligt och sa att toppen på din karriär inträffar när du är 26 år, då skulle nog de flesta protestera.

Så istället fastnade jag för ett citat som Li Sandsveden sa i en intervju till oss, på frågan Vad är det bästa med att vara ingenjör?

Möjligheterna! Att kunna jobba var som helst i hela världen. Att få välja sin egen karriär, sin väg framåt. Att kunna variera sina arbetsuppgifter och påverka sina arbetstider.

Så, under det sista året på Teknisk fysik har jag inte bara kommit fram till att det inte finns ett drömjobb här i världen utan också att det här med distansförhållande inte riktigt är min grej. Så härmed tänker jag utnyttja till fullo vad det innebär att vara ingenjör. Visst kan du använda din utbildning till att sträva efter ett visst jobb eller skapa en spikrak karriär uppåt. Men jag väljer att istället fokusera på möjligheterna som gör att jag och min sambo kan bo tillsammans – på udda orter, i små byar, utomlands eller vid havet. Möjligheterna som gör att vi tillsammans kan upptäcka världen och samtidigt jobba med det vi vill.

För världen ger dig precis de möjligheter som du väljer att se.

/ Hannah