Att jobba i grupp. Och bita ihop.

Vi läser nu bland annat en kurs i projektledning, där vi ska utföra ett projekt från start (Kravspecifikation) till mål (Slutrapport). Någonstans där i mitten ska vi analysera växters påverkan på koldioxidhalten i ett klassrum. Nej, vi har inga klassrum med växter (Har ni?!), det arrangerar vi med ett hopplock från växter från hela Uni. Typ.

Grupperna är ihopsatta lite random, vilket självklart är en förutsättning för att öva sig i att arbeta i projekt osv. Vi hade en inspirationsföreläsare för nån vecka sedan som pratade om att man ska se gruppens olikheter som en fördel, att vi kompletterar varandra. Jag har varit med i projekt tidigare där grupperna varit både homogena och väldigt olika. När grupperna är för lika, blir allt bra väldigt bra men när mina sämre egenskaper är exakt lika som mina kollegors mindre fina egenskaper blir den negativa spiralen extra dålig på något vis. Som att mina dåliga egenskaper bara multipliceras och tar över.

Nästan allt jobb som görs är individbaserat, men samtidigt så görs nästan allt i grupp också. Du räknar själv, men vi sitter alltid i grupp. Labbarna görs i mindre grupper, men du lämnar in egen rapport. Eller tvärtom. Olika grupper av människor tar fram olika egenskaper hos varandra. Det är kanon! Jag är inte bäst på allt, inte ens nära, men när jag jobbar med människor som är bra på det som jag inte kan överhuvudtaget spränger vi små gränser nästan jämt.

Ibland behöver man dock andas, titta åt ett annat håll (in i väggen typ), och bita ihop. Olika gruppsammansättningar är bra, vi är alla olika och kompletterar varandra på ett utmärkt sätt, men idag framhävs dock bara mina mindre fina sidor. Förlåt.