Vad har Top Gun och ingenjörer gemensamt?

Jag såg Top Gun härom dagen, det är verkligen en bra film tycker jag. Förmodligen har jag sett den 20 gånger genom åren. Den bara skriker 80-tal, och även om jag inser att den nog inte beskriver hur det var att leva i Sverige under den här tiden, blir jag ändå nyfiken på hur det skulle ha varit att var ung då.

Det absolut första som händer i filmen är att de visar en introtext:

On March 3, 1969 the United States Navy established
an elite school for the top one percent of its pilots.
Its purpose was to teach the lost art or aerial combat
and to insure that the handful of men who graduated
were the best fighter pilots in the world.

They succeeded.

Today, the Navy calls it Fighter Weapons School.
The flyers call it:

TOP GUN

Pampigt va?

Av alla gånger jag har sett den här filmen, så var den här gången den första för att reagera på att att de skriver ”men”, och inte ”men and women”. Jag har aldrig ens reflekterat över detta förut. Top Gun släpptes 1986, alltså för över 30 år sen, och det var en annan tid då såklart. Det som är så sorgligt är att jag med mina ”moderna” glasögon fortfarande inte reagerat på detta eller tyckt att det varit konstigt. I min värld har det alltså varit helt naturligt att dessa stridspiloter varit uteslutande män, och jag fick mig verkligen en tankeställare när jag insåg att jag inte ifrågasatt det här tidigare.

Precis såhär har det varit (och i viss mån fortfarande är) vad gäller ingenjörsyrket också. Genom tiderna har det varit så många fler män än kvinnor som tagit examen och arbetat som ingenjör, och det är inte konstigt att man som kvinna kan tänka ”det där är inte för mig” för att man helt enkelt inte ser sig själv i den rollen.

Det är därför jag gillar Womengineer så mycket!

Innan jag sökte till ingenjörsutbildningen kände jag mig mer hemma att bli läkare, för att jag hade kvinnliga förebilder där. Det här är något jag inte insett förrän i efterhand, men jag hade inte så många ingenjörer i min närhet som jag kände att jag kunde relatera till. Till slut sa jag ”fuck it”, jag gillar matte och fysik, so let’s go for it.

Idag vet jag att ingenjörsyrket till 100% är för alla, helt oberoende av vad man har mellan benen! Om det finns en enda tjej där ute som lägger till ‘ingenjör’ på sin vilja-plugga-lista på grund av vad hon har sett på den här hemsidan, eller vad hon har upplevt på ett event organiserat av Womengineer, är jag lycklig!

 

1 kommentar

Jag blir så himla inspirerad av din blogg. Jag är själv otroligt fascinerad av rymden och av alla mysterier som bara väntar på att lösas, och det har jag varit så länge jag kan minnas. Jag skulle gärna vilja höra din åsikt om en sak. Jag pluggar just nu Teknisk Fysik och Elektroteknik på Linköpings Universitet. Jag är 28 år och går mitt andra år, men jag känner att det inte är riktigt rätt. Jag funderar på att följa min dröm och söka mig till Rymdteknik i Luleå och eventuellt kunna tillgodoräkna mig en del kurser. Men jag kommer alltså att vara hela 29 år när jag söker i så fall. Min fråga är, tror du att jag är för gammal för att söka jobb på t.ex. ESA om jag går ut när jag är 32-33 år? Vet du hur arbetsmarknaden ser ut för en 30+ nyexad kvinna inom rymdtekniksbranchen? Jag läser ofta om att det generellt är tufft att få jobb i den åldern för kvinnor för att företag förutsätter att man snart kommer få barn. Speciellt för nyexade. Jag vet att det här kanske är jättesvårt för dig att svara på, du är ju själv student. Men jag tänkte bara om du har fått någon uppfattning hur det ser ut? Jag vill följa min dröm, men jag är rädd att jag är för gammal. Känner själv inte en enda tjej som har gått ut som 30+.

Kommentera