Sofie Lindblom

FICK INTE ENS GODKÄNT PÅ MIN FÖRSTA MATEMATIKDUGGA OCH FUNDERADE PÅ ATT FLYTTA TILLBAKA TILL AUSTRALIEN, KASTA PASSET I HAVET OCH ALDRIG KOMMA HEM IGEN.

Hej Sofie! Du är ju med i Womengineers styrelse, varför är det ett viktigt uppdrag för dig?
Hej :)

Det finns två anledningar till varför det som Womegnineer gör är så otroligt viktigt för mig. Den första är personlig. Det var väldigt nära att jag räknade bort ingenjör som något jag kunde bli i framtiden. Jag hade fördomar mot vilka som blev det och vad man gjorde. Jag trodde helt enkelt inte att det var för mig. Jag vill inte att fler tjejer ska missa de otroliga möjligheter och bredd som idag finns inom området. Du kan få vara med och lösa helt fantastiskt spännande utmaningar som formar framtiden. Det är dessutom en helt ok lön som ger en frihet att skapa sig det livet man alltid drömt om, oavsett hur det ser ut. Man kan stå på egna ben helt enkelt.

Den andra anledningen är att det är skrämmande att titta på de potentiella konsekvenser om vi inte får in fler tjejer i den här industrin. Enligt en rapport från Europeiska Kommissionen kommer det saknas kompetens för över en halv miljon IT relaterade yrken redan 2020. Kan vi inte anställa smarta människor kommer utvecklingen att stanna av. Och det vore ju synd när vi är på en sådan otroligt spännande resa med bland annat självkörande bilar, rymden, wifi-ballonger, delningsekonomin men också står inför riktigt stora utmaningar. Till exempel ett klimat som inte beter sig som det borde (varmaste Augusti någonsin), krig, orättvisa och Donald Trump. Vi kommer behöva problemlösare i framtiden, mer än någonsin tidigare.

Jag kommer dock att lämna min plats i styrelsen i slutet av månaden. Detta betyder inte att det inte är viktigt för mig längre utan att jag vill ge min plats till någon mer tid och energi. Jag kommer istället att fortsätta sprida det viktiga arbete Womengineer gör i andra sammanhang där jag är involverad, vara en livslång ambassadör och helhjärtad supporter.

Du har pluggat Medieteknik på Linköpings Universitet, hur kom det sig att du valde just den utbildningen?
Det var en ren slump. Jag började plugga ingenjör endast för att jag ville blir rik fort så jag kunde fortsätta resa jorden runt (jag tog två års “resa och hitta mig själv” paus efter studenten och utvecklade lite utav ett äventyrsbereonde). Inte helt rätt motivation för att signa upp sig på ett riktigt tufft femårs projekt. Men det fattade jag inte då.

Det var många krokodiltårar min första termin och jag var väldigt nära på att hoppa av flera gånger. Fick inte ens godkänt på min första matematikdugga och funderade på att flytta tillbaka till Australien, kasta passet i havet och aldrig komma hem igen. Min kära mamma sa att jag var tvungen att ge det “allt jag hade” i 3 månader, för att “all förändring tar tid”. Så jag gjorde det och lyckades klara första tentan efter att ha spenderat varenda vaken minut med matematikboken. Det är inte alltid en dans på rosor att plugga till ingenjör. Anledningen till att jag hade så svårt första året var delvis för att jag hamnade på en inriktning som inte passade mig. Av en slump hittade jag Medieteknik för att vi hade ett par gemensamma kurser med det programmet första året. Jag bytte inriktning och det blev helt rätt, på Medieteknik fick jag kombinera kreativitet med logiskt tänkande. Det passade mig perfekt. Tack mamma!

Vad var det bästa under din studietid?
Oj. Det bästa… Det fanns så mycket som var bra. Och så mycket som inte var bra. Det bästa var nog ändå den här berg- och dalbanan mellan dessa två tillstånd och de vännerna man gjorde den resan med. Jag gillar när det pendlar. Då känner man att man lever. Att verkligen fördjupa sig i ett ämne och ge det allt man har i ett par veckor. Sen är man så nervös när tentan ska skrivas att man inte ens kan få ner sitt namn på papper när man ska checka in i tentasalen och nästan kräks under bänken. Men så tar man sig trots allt igenom det och liksom flyger ut på lätta moln. I andra änden av spektrumet är studentlivet med overaller, sånger, traditioner, evenemnag och helt ofattbart roliga fester. Vinet smakar skit för det var köpt på ÖB och bryggt i någons badrum. Precis som det ska vara. Och genom all den här euforin, ångesten och dagar som bara “är” så skapar man sig de där vännerna för livet. Och även om det låter cheesy så kommer vi alltid ha gjort sällskap på den där resan från att vara en liten plutt till att vara nästan vuxen. Det var det bästa.

Jag vill inte att fler tjejer ska missa de otroliga möjligheter och bredd som idag finns inom ingenjörsområdet. Du kan få vara med och lösa helt fantastiskt spännande utmaningar som formar framtiden

Under din studietid gjorde du ett utbytesår i Singapore. Hur var det?
AMAZING laah! I Singapore lägger de på ordet “laah” ibland efter meningar. Mina kompisar i Singapore säger att jag lägger det på fel ställe men jag försöker iallafall hänga med i det lokala tugget, haha. Mitt utlandsår är bland det bästa jag gjort. Asien är otroligt spännande och kulturkrockarna var ibland brutala. Många utbytesstudenter grupperar sig ofta så att Svenskar umgås bara med andra Svenskar. Jag tycker det är fel. Då kan man nästan lika gärna stanna i Sverige.

Så jag bestämde mig för att göra alla mina skolprojekt med Singaporeianer. Vilket var fantastiskt men också utamanade. Som till exempel när jag tyckte att man skulle gå på klubb och dansa en lördagkväll så tyckte min projektgrupp att man skulle jobba på databasprojektet. Eller när man kommer till redovisningen och ens nattugglor till klasskompisar har ändrat ALLT över natten utan att säga något. Trots kulturkrockar så lärde jag mig massor om hur kommunikation skiljer sig åt, olika traditioner och normer. Att verkligen försöka förstå vad det betyder att vara 20 när man är från Indien, Kina eller Malaysia jämfört med från Sverige, Kanda eller Frankrike. Det är erfarenheter som jag kunnat dra nytta av långt efter att jag lämnade Singapore i helt andra situationer. Singapore kommer alltid vara ett andra hem för mig, där jag har vänner för livet och jag hoppas kunna åka tillbaka och hälsa på snart.

I Linköping hann du även med en del uppdrag så som att vara ambassadör för Spotify, arbeta med Medieteknikdagarna och sitta som projektledare för Rå Kommunikation. Vad är de viktigaste erfarenheterna du tar med dig från dessa uppdrag till arbetslivet?
Det är otroligt smart att vara en aktiv student. Inte bara för att det hjälper ditt CV att stå ut från de 200 andra som kommer ta examen med exakt samma utbildning som dig. Det lär en dessutom mycket saker som är otroligt användbara när man kommer ut i arbetslivet. Som till exempel sätta upp en projektplan, hantera en budget och bygga relationer med företag. Sen är det dessutom ett väldigt bra sätt att vidga sitt nätverk bortom den egna klassen i ett annat forum än studentpuben klockan 2 på natten :)

En hjärtefråga för dig verkar vara att få fler kvinnor till tech, något du bland annat pratat om på TEDx Talk. Varför blev det en viktig fråga för dig? Hur tror du att man kan locka fler tjejer till branschen?
Som jag nämnde tidigare har jag formats mycket av min personliga resa men det finns också data som svart på vitt visar att vi måste få in fler kvinnor för att möta nuvarande och framtida kompetensbehov. Mångfald främjar dessutom innovation, leder till bättre lönsamhet OCH det är mycket roligare att jobba i ett mixat team än med kopior av sig själv. Jag tror svaret på detta är relativt lätt: fler kvinnliga förebilder på alla nivåer (i klassrummen, på kontoren, i styrelserummen, på scener, på TV osv). För vi kan helt enkelt inte bli vad vi inte kan se. Det är därför jag tycker det som Womengineer och många andra föreningar gör är så fantastiskt bra och viktigt.

Idag arbetar du som Global Project Manager Innovation på Spotify vilket låter mycket spännande! Hur fick du den rollen?
Jag har varit på Spotify i cirka 2,5 år nu. Under den tiden har jag hunnit med att ha inte mindre än fem olika roller. Det var inte direkt så att jag bara gick rakt ut från skolbänken och fick det här jobbet. Det började i Singapore när jag insåg att alla andra var mycket smartare än mig. Jag hade bra betyg i Sverige men lyfte egentligen inte ett finger mer än vad jag behövde utanför skolan. På National University of Singapore träffade jag studenter som redan andra året hunnit med sommarjobb på föreatg som Apple, Facebook och Microsoft. Jag gick mitt tredje år och kände mig fett stolt över att jag knegade ihop några slantar på Åhlens varje sommar och vinter. Många studenter jag kände jobbade ju inte alls under loven. Jag lärde jag mig en viktig läxa i Singapore: att vara försiktigt med vem du jämför dig med. Vill du sikta högt så är det människor som kommit dit du vill du ska ha som inspiration.

När jag kom hem från Singapore hade jag därför massor av inspiration att göra mer. Jag hade bestämt mig för att om jag skulle stanna i Sverige så var det Spotify som gällde. Sökte internship och fick det inte… Det var inte ens nära, jag hade då inte så mycket att skryta med i mitt CV så det är inte så konstigt. Men skam den som ger sig! Sökte istället rollen som studentambassadör och fick den tack vare mitt stora nätverk på universitet och runt i Östergötland (tackar mitt år som festerist och min roll som företagskontakt för våra arbetsmarknadsdagar för det).

Med en fot i dörren på Spotify bestämde jag mig att göra ALLT jag kunde för att få ett internship samma sommar. Vi gjorde mycket bra saker i Street Team som fick uppmärksamthet internt på Spotify men också externt. Diversify, ett hackathon vi ordnade med fokus på mångfald blev till och med upplockat av The Daily Dot i San Francisco.

Jag kände att jag hade tillräckligt med självförtroende att fråga min dåvarande chef om han kunde rekommendera mig. Helt plötsligt hade jag en intervju med Rochelle King, Spotifys Vice president of Data, Insights & Design. Jag hade sett henne prata på Women in Tech veckan före och trodde att jag skulle svimma och explodera samtidigt för att jag var så nervös. Ni vet när man vill något så mycket att man nästan går sönder och så ska man dessutom samtidigt göra ett bra intryck, PÅ ENGELSKA. Övade med mamma och pappa innan på vad jag skulle säga. Kommer inte ihåg om jag sa det eller inte. Intervjun är bara en svart lucka. Men det gick vägen och jag blev anställd där och då på plats. Min roll var inte helt definerad men i stora drag skulle jag hjälpa till att bygga upp en global designorganisation.

Helt plötsligt hade jag en intervju med Rochelle King, Spotifys Vice president of Data, Insights & Design. Jag hade sett henne prata på Women in Tech veckan före och trodde att jag skulle svimma och explodera samtidigt för att jag var så nervös.

Efter intervjun kastades jag rakt in i ett “design critique” möte med hela teamet där vi skulle diskutera Spotifys “shuffle play” funktionalitet. Trodde jag skulle få sparken på studds – jag kunde ju inte design och ännu mindre kritisera de superstjärnonra som gjort jobbet. Men som så många gånger förut så visade det sig att jag visst kunde göra något som först verkar omöljligt.

När jag tänker på den resan jag har fått göra med Spotify blir jag rörd. Jag gick från Studentambassadör till intern till att leda Design Operations till att skriva mitt exjobb om hur vi jobbar med innovation till den rollen som jag nu har idag. Det är en roll som bara har växt och blir mer spännande för varje dag som går. Mycket är tack vare min fantastiska chef Rochelle. Jag kallar henne Batman, hon kallar mig Robin. Men givetvis handlar det också om att jag bestämde mig för att göra mitt bästa, jämt. Lära mig allt om musikindustrin, design, produktutvecklingen, innovation eller vad jag nu kunde tänkas behöva lära mig. Jag liksom lever i mitt jobb och tänker på det jämt. Den stilen kanske inte får ett MVG i “work life balance” skolan men den har nog ändå aldrig varit för mig. Jag gillar att gå all in och har svårt att göra något “lite”, på gott och ont.

Du har fått en hel del utmärkelser, bland annat “One of Swedens most Powerful Women in Business 2016” och “One of 101 super talents 2016” av Veckans Affärer – stort grattis! Varför tror du att just du fått dessa utmärkelser?
För mig har det alltid varit lite oklart vilka grunder de här listorna basers på. Jag är givetvis jätteglad och stolt över att ha hamnat på dem men när jag tittar på vilka andra som är med så svimmar jag nästan för det är så många smarta och framgångsrika. I grund och botten tror jag dock inte att ekvationen är så svår att lösa. Jobbar du hårt, har driv och är modig så kommer det ge resultat. Det känns som många inte förstår det. De lägger huvudet på sne och säger något i stil med “Det går ju väldigt bra för dig nu, vilken raketkarriär du gjort”. Nästan som att man ska ursäkta sig. Då blir jag lite trött. För ingen jag känner som är framgångsrik har använt en raket för att ta sig dit där de är idag. De har jobbat hårt och tagit risker, gjort sådant som är läskigt, lyckats och misslyckas, om och om igen. Och sen en dag, helt plötsligt, så tittar man upp och så var man på en lista. Jag tror dock det är viktigt att inte låta denna typ av utmärkelser definiera dig, det handlar fortfarande i grund och botten om det du gör med dina 24 timmar varje dygn.

Till sist, vad inspirerar dig?
Just nu blir jag så otroligt inspirerad av människor som vågar vara kreativa. Att vara kreativ är läskigt. Oavsett om det är en text, en låt, en dikt, en tavla, en maträtt, en ny klädstil, göra på ett nytt sätt på jobbet eller något annat så tar man en risk. Jag känner själv att jag har blivit feg. Jag brukade skriva texter, fota, designa och ha alla möjliga små projekt för mig. Men inte längre. Jag skyller på att jag inte hinner egentligen tror jag det är för att jag är rädd för vad andra ska tycka. Så istället har jag fallit in i ledet av alla som bara tycker saker utan att skapa något själva. Med digitaliseringen har världen blivit mindre än någonsin, du kan nå ut till nästan vem som helst, men samtidigt har den ockås blivit större än någonsin av precis samma anledning. Det är så lätt att bara tycka utan att tänka på vad någon gått igenom för att skapa det man tycker till om. Så nu har jag köpt ett målarset och ska måla tavlor med samma självförtroende som jag hade när jag var 5 år gammal. För att bygga upp lite kreativt självförtroende och “hitta tillbaka”. Gud vad flummigt det blev nu. Rimligt avslut ändå.

[Intervjun skapades den 31 oktober, 2016]