Myten om den naturbegåvade studenten.


image

Jag hade länge svårt att identifiera mig själv med bilden jag hade av ingenjörer och ingenjörsstudenter. De verkade ju så smarta! Som att de föddes som genier på matte med en skruvmejsel i handen och hela uppväxten skruvat isär saker för att se hur de fungerade och fyllt huset med uppfinningar. Typ som Sheldon Cooper i Big Bang Theory.

Där satt jag, en tjej som sen högstadiet inte läst något som ens kom i närheten av naturvetenskap och inte ens ägde en skruvmejsel och kände mig inte nördig nog. Som att jag inte förtjänade att plugga ingenjör för att jag inte levde och andades matte och fysik.

Några år senare är jag glad att jag vågade ändå. Nu vet jag att ingenjörer kommer i alla former. Dessutom visade det sig vara jättekul att få upptäcka den här världen från början! Jag har lärt mig minst lika mycket om mig själv som om maskinteknik och jag chockar mig själv ofta genom att självsäkert säga något som jag inte för mitt liv hade kunnat föreställa mig för bara några år sedan.

Ofta när jag berättar vad jag pluggar får jag något som ”oj, det lät avancerat!” men jag försöker förklara att med lite vilja och en bra miniräknare är det långt ifrån omöjligt att lära sig. För om man hade behövt vara ett fullärt geni för att klara av att plugga ingenjör hade inte utbildningen behövt vara fem år lång, eller hur?

1 kommentar

Kommentera