Jag började skriva på det här inlägget i höstas men valde att inte fullfölja det då eftersom jag var mitt uppe i ett projektarbete. Jag behövde lite avstånd till både det och alla andra jag gjort innan jag satte mig ner för att skriva klart. Men nu så, här kommer det!
Är du en ingenjörsstudent är det omöjligt att komma undan både små grupparbeten och större projektarbeten. För en ingenjör är ju inte, tvärt emot var vissa kanske tror, osocial och sitter inne på sitt kontor och räknar hela dagarna. Så vi studenter behöver träna oss på att arbeta i grupp så att vi fungerar där ute i arbetslivet. Det är alltså inte konstigt att Ellen har skrivit om “sina” gruppregler eller att Mia skrivit om vikten att befinna sig på samma ambitionsnivåer. Själv har jag någon gång nämnt att projektarbeten ger ett perfekt tillfälle att prova nya oortodoxa sätt att arbeta på. Vilket också innebär att det är ett perfekt sätt att prova på olika roller i olika grupper.
Själv har jag två roller jag alltid brukar falla in i: “planerarrollen” som sedan rätt automatiskt går över i “nu-gör-vi-så-här”-rollen. Eftersom alla funkar olika hamnar jag ibland i grupper där det är många som fungerar på samma sätt som jag och ibland hamnar jag i grupper då folk bara vill köra på, modellera lite och se vad det ger.
Om jag hamnar i den senare gruppen kan jag nog uppfattas som bossig. Det startar redan i planeringsfasen. Jag vill ha den så detaljerad som möjligt så att det är lätt att gå till tidsplanen och se att “Aha, nu kan jag göra det här!”. Vid diskuterandet över hur vi ska lösa problemet (metoden) är det samma sak: jag vill ha den så detaljerad som möjligt även innan själva problemlösningen börjar. Så när andra tycker att vi redan har en bra plan drar jag det några steg till. Då känner jag mig bossig.
Sedan kommer vi till själva genomförandefasen. Då går jag in i “nu-gör-vi-så-här”-rollen. Har någon fixat klart sina uppgifter och inte direkt kastar sig över nya kollar jag på tidsplanen och säger “Ja, men du kan ju börja med det här också! Det behöver visserligen inte fixas förrän imorgon men det är bra att ha det klart.” Då känner jag mig bossig.
Har vi möte för att fördela uppgifterna och ingen sträcker upp handen, så föreslår jag en fördelning. Då känner jag mig bossig.
Det går liksom inte att komma ifrån den känslan ibland, att jag bossar. Hur jag rakt upp och ned föreslår folk att ta på sig arbetsuppgifter. Hur jag föreslår att vi ska lägga upp arbetet. Det är inte så att jag inte frågar efter vad de andra tycker eller att de inte säger vad de tycker. Det gör jag och det gör de. Och varje gång jag har frågat hur jag uppfattats har jag fått svaret att det är bra att jag tar initiativ.
Miranda Priestly är inte en bra förebild, tjejer :)
Och hur går det nu när jag gör exjobb? Jag känner att jag gärna haft några av de där människorna omkring mig som gärna kastar sig över saker utan att planera. För att balansera upp mig.
Tur att vi alla är olika!
/Tove
PS. Jag vill bara förtydliga: självklart är det bästa sättet att få något gjort att motivera varandra. Det är ett himla mycket bättre sätt än att någon tar ledningen och pekar med hela handen. DS.
PPS. Bilden kommer från The Wall Street Journal. DS.
8 Comments
Astrid · March 3, 2015 at 6:38 pm
Vad försöker du egentligen säga med detta inlägget Tove? Det låter som att du försöker säga att det är dåligt att vara “Bossig” och ta på sig ledarroll trotts att du får positiv kritik på det?
Jag kunde bara tänka på detta inlägget: http://comequickbringfireextinguisher.tumblr.com/post/111893121405/blackgirlsinlove-infernumequinomin
EngineerInPink · March 3, 2015 at 6:40 pm
Hade en föreläsare på Chalmers som kallade grupparbeten för tvångssocialverksamhet och det hade han ju rätt i.
Har jag en svag/velig/mesig projektledare eller chef blir jag också rätt bossig eftersom jag blir så irriterad när inget händer.
Elin · March 3, 2015 at 7:26 pm
Jag brukade tänka på samma sätt, att jag alltid bossade runt folk i arbeten och projektgrupper, och att det alltid var negativt. Sedan fick jag veta att de allra flesta uppskattar det otroligt mycket, att det är någon som tar initiativet. För mig handlar det om att ha självinsikt, att vara medveten om hur man fungerar i en grupp och reflektera över det. Jag tar ledarrollen i en grupp om ingen annan gör det, för jag vet hur ett oplanerat projekt brukar sluta: allt skjuts upp och görs halv-assed dagen innan deadline. Medvetenheten gör det lättare att hantera de situationer där även andra har “ledar-läggningen”. Jag håller med Astrid att du använder “bossig” som ett negativ, och jag tror det är sjukt vanligt för tjejer. Det är inte negativt, det är en del av ens personlighet och kan nyttjas hur bra som helst om man är medveten om det och gör det bästa av det. De i en grupp som generellt tycker att man lägger för mycket tid på planering är de som tackar en mest av alla i slutändan, att man faktiskt såg till att planera ordentligt från start. Du vet om det, så du tar det extra steget och ser till att det blir gjort. Det är inte att vara bossig, det är att vara en chef, en ledare, en boss! Miranda Priestly kanske inte är en förebild över hur man bör hantera medarbetare och folk i allmänhet, men hon är en sjukt bra förebild för att hon är en mäktig kvinna som inte är rädd för att ta en ledarroll. Det är inte fult att ta en ledarroll, det är inte dåligt att “vara bossig”, bara man gör det på ett omtänksamt sätt. You go girl, äg att du bossar i dina projektgrupper, och att du bossar jävligt bra! :D
tovdah · March 4, 2015 at 5:28 am
Hej, Astrid! Det var inte riktigt det jag menade med inlägget. Jag tycker det är väldigt bra att vara bossig, men jag tycker inte att det är det roligaste att vara. Jag är snart på väg med ett nytt där jag utvecklar mig.
/ Tove
tovdah · March 4, 2015 at 5:29 am
Hej, Maria! Vad bra, då är vi lika :)
tovdah · March 4, 2015 at 5:33 am
Hej, Elin!
Vilka kloka ord! Texten var snarare tänkt att handla om hur jag känner det i vissa situationer, utan att lägga någon positiv eller negativ värdering i själva egenskapen. (Även om jag gör det i sista meningen när jag påpekar att bossighet brukar uppskattas). Super att du har funderat så mycket kring hur du fungerar i en grupp och att du kan ta ledningen!
/Tove
Marie · March 4, 2015 at 9:41 am
Oh, det här är ett intressant område… Så lätt att tjejer hamnar i fel tankebanor här. Jag gör det jämnt och jag blir alltid så. himla. frustrerad! Man vill och kan och behöver vara boss men man vill inte vara bossig. Jag upptäckte nyligen att arbetslivet tyvärr funkar precis som studielivet på den här fronten. Jag hade liksom en inbillning att arbetslivet inte gav utrymme för folk att göra lite som de känner, som det ofta är i skolan. Där har ju tex alla olika betygsambitioner och man blev ofta ihopföst med ett gäng som ville åt olika håll. Grejen är att det är exakt samma sak i arbetslivet! Jag är fortfarande förvånad! Alla borde väl vilja, eller åtminstone vara tvungna, att dra åt samma håll? Att gå till jobbet och göra sitt jobb är liksom inte valfritt. Man får ju betalt för att göra det! Men så är det alltså inte.
Min poäng är att tjejer bara måste släppa oron kring att vara bossiga och ge sig själva en break när de kliver fram och är chefer. Skulle man visa sig ha taskig självinsikt och suga i sin ledarroll så trillar man förmodligen ner från den där pallen till slut. Men gör inte misstaget att inte ta för dig för att du förväxlar bossighet med boss! Heja!
Svar på bossighetskommentarer och andra tankar · March 8, 2015 at 8:53 am
[…] fick några ovanligt långa kommentarer på mitt förra inlägg, ”Säg till om jag är bossig…” Det var väldigt roligt, dels för att det var så många kloka tankar som kom upp och dels […]