”I princip vad som helst”, så beskrev Carolines Bastholms morfar för henne vad hon skulle kunna göra som ingenjör. Det tilltalade henne att hålla många dörrar öppna då karriärvägen ännu inte var utstakad. När jag digitalt träffar Caroline, en snöig dag i december, möts jag av en mycket ödmjuk och skarp person som brinner för inkluderingsfrågor. Caroline Bastholm är generalsekreterare för Ingenjörer utan gränser, och har en civilingenjörsexamen samt licentiatexamen i teknisk fysik från Uppsala Universitet. Hennes väg till sin nuvarande roll började mycket tidigare än utbildningen startade, så vi börjar från början.

När Caroline hade slutat gymnasiet ville hon ta en paus för att få tillbaka studiemotivationen och reflektera på gymnasietiden. Intresset för matematik, fysik och teknik har, förutom under korta dippar, alltid funnits med henne. Hon minns däremot att hon, tillsammans med många andra tjejer i hennes uppväxt, känt en obefogad rädsla, oro och tvivel på sig själva. Skulle de klara en teknisk ingenjörsutbildning? Caroline stack inte ut på något extraordinärt sätt, men tror att tvivlet och rädslan för att börja en teknisk utbildning ofta är obefogat hos unga tjejer.

De tre sabbatsåren spenderade Caroline med en skidsäsong i Davos i Schweiz, en sväng till Tyskland och arbete i uppväxtorten Halmstad. Väl nere i Schweiz fick hon ett paket skickat från sin pappa med utbildningskataloger från alla svenska universitet. Med hjälp av uteslutningsmetoden valdes Teknisk fysik i Uppsala. Med facit i hand kunde hon ha valt en utbildning som var lite mindre teoretisk, tekniktung och med större koppling till samhället, men den vägen kommer hon senare att rikta in sig mot. Trots att beslutet om utbildning kändes stort och ångestladdat vet hon idag att det finns stora möjligheter att byta väg efter hand, förklarar hon: 

”Det är viktiga val man gör. Men eftersom man ändå inte vet var vägen leder en så kan man ju faktiskt välja någonting som känns rätt och lovande för stunden. […] samtidigt kan pressen på valen ju också minska när man vet att det finns möjlighet att byta väg”. 

Efter studierna hyrdes Caroline ut som konsult till Svenska kraftnät under lite över ett år. Hon jobbade med beredskapsplaner i katastrofscenarier. Vad skulle hända om elnätet i en region i norra Sverige med mycket vattenkraft skulle slås ut? I samband med exempelvis en väderkatastrof eller om någon skulle vilja slå ut elnätet krävs större beredskap. I arbetet fanns det stora tekniska och processmässiga krav på hur man startar upp igen efter en sådan situation: ”För det första måste du ha el för att starta upp ett kraftverk. För det andra måste produktion och konsumtion vara i balans. Särskilt i början när man startar upp är det ganska känsligt, och får du fel mängd last kommer det att stängas av igen”, utvecklar Caroline. 

Det var här hennes intresse för samspelet mellan teknik och samhälle för första gången väcktes. Om samhället är mitt inne i en katastrof av något slag måste man ju ta hänsyn till de personer som är essentiella för att starta upp processen igen. Hur reagerar de exempelvis om någon av deras anhöriga är akut drabbad? Hur prioriterar man, samhälls- och tekniksmart, i en katastrofsituation? “Ett samhälle kanske vore perfekt att starta i rent lastmässigt, medan det i det andra ligger ett ålderdomshem som behöver prioriteras”, jämför hon. Måste man i detta fall prioritera vissa verksamheter, såsom exempelvis ålderdomshem? Och hur skall de tekniskt optimala och samhällsoptimala lösningen vägas mot varandra? Caroline förklarar vidare att: 

”Samhälle och teknik interagerar och påverkar varandra i stor utsträckning, i båda riktningar.”

Just ömsesidigheten mellan teknik och samhälle tycks löpa som en röd tråd genom hela Carolines liv, forskning och yrkesval: ”Särskilt när man kan använda teknik för att skapa ett mer jämlikt samhälle med mer lika distribution av välfärd mellan människor. Både inom Sverige, men också mycket på global nivå där vi har en skev resursfördelning”.

Intresset för omvärlden och forskningen tog henne vidare till en doktorandtjänst på Högskolan Dalarna, med akademisk tillhörighet till Uppsala Universitet. Detta passade henne perfekt! Projektet utspelade sig hos en fattig målgrupp i Tanzania. Projekt som genomfördes i samråd med lokala organisationer i Tanzania och handlade om elektrifiering av institutioner såsom exempelvis skolor och sjukhus. Hon var på fältstudier varje år i varierande längd: Ibland var hon borta några veckor, ibland några månader och som längst fem månader i sträck.

Caroline installerar mätutrustning på ett solelsystem i Tanzania.

Jag frågar Caroline om hennes, vad det verkar, väldigt tydliga vägar ut i världen och framåt i karriären.

”Jag har ingen tydligt utstakad väg för min karriär”, men när jag väl gör ett val så är det nog väldigt genomtänkt berättar hon. Hon har alltid gjort aktiva val framåt, sökt sig till rätt kontexter, har drömmar och mål. ”Jag känner mig såklart inte klar nu vid 40 års ålder, men jag känner mig väldigt nöjd med mitt liv som det ser ut just nu”. Caroline berättar att hon har ett jobb som hon är nöjd med, och att hon trivs väldigt bra med sin familj i den lilla staden i Dalarna som doktorandtjänsten tog henne till. ”Framgent, när ambition finns, när det passar barnen och det finns en attraktiv möjlighet skulle hon gärna vara utomlands en längre period igen”, men just nu känner hon nöjdhet och inre lugn.

Carolines resa med Ingenjörer utan gränser initierades när hon mellan 2008 och 2009 skrev sitt examensarbete i Tanzania. Där fick hon för första gången kontakt med personer som tidigare varit volontärer för organisationen. När hon 2010 kom hem tog hon kontakt med Ingenjörer utan gränser för att se om projektet kunde införlivas i deras verksamhet, eftersom det verkade bättre att ha en organisation bakom sig än att stå själv. Från att som volontär ha lett detta projekt fick hon relativt tidigt bygga upp organisationen och bli ansvarig för hela den internationella projektverksamheten. Hon blev ordförande och fick vara med och utveckla strukturer och den expansion som har gjorts de senaste tio åren.

Caroline gjorde sitt examensarbete i Tanzania. Här inspekterar hon en regnvattentank tillsammans med dess ägare.

När det var dags att bygga upp ett mer operativt, avlönat kansli sökte hon tjänsten som generalsekreterare. I samband med att hon blev klar med sin parallella forskning fanns ekonomiskt utrymme att öka tjänsten som innan varit på halvtid till en heltidstjänst. Sedan dess har kansliet expanderat ytterligare. Idag innebär den koordinerande rollen framförallt att se till att organisationen har struktur och att volontärer får det stöd som de behöver. 

Organisationen ligger Caroline mycket varmt om hjärtat, och det märks ju mer vi pratar att hon brinner för dessa frågor. Hon menar att det finns en obalans inom ingenjörskåren som behöver jämnas ut och breddas. Den är delvis könsrelaterad, och hon lyfter därför både Womengineer och Ingenjörer utan gränsers arbete. Obalansen kopplar Caroline också till andra karakteristika. En diversifierad ingenjörsgrupp inkluderar människor med olika tidigare erfarenheter i livet, olika härkomst, olika födelseort – och det finns ändå fler parametrar att lyfta, menar hon. Vad handlar då detta om? Caroline beskriver att många personer som studerar till ingenjörer har föräldrar, eller andra personer i sin närhet, som är det. Hon menar att detta skapar en obalans, som kan förändras genom bland annat Ingenjörer utan gränsers närvaro i socialt utsatta områden. Genom att vara aktiva förebilder och inspiratörer så kan fler få upp ögonen för arbetet. Hon menar dessutom att det är viktigt att ta vara på ingenjörskunskaper hos personer som kommer till Sverige: ”Vi måste ta vara på och prioritera kollektiva erfarenheter, eftersom en homogen grupp också kommer att ha ett homogent paket av lösningsförslag. Först då kommer vi också se lösningar för olika människor”.

Avslutningsvis berättar Caroline att det finns många exempel på när det är tydligt hur den klassiska ingenjören påverkat hur lösningarna ser ut. Visste du att ansiktsigenkänning från början hade svårt att känna igen en annan hudfärg än en ljus?, frågar hon mig. Krocktester för bilar gjordes initialt enbart på manliga kroppar och att komforttemperaturer som är satta i regelverk för hur varmt det skall vara i en byggnad är anpassade efter mäns kroppar. Caroline jämför det med att om städer är utvecklade enbart efter människor som kan se, då kommer blinda inte ha lika lätt för sig: ”Om vi däremot har blinda personer bland människor som utvecklar städerna, då kommer vi få mycket lättare att få in de perspektiven. Vi måste få in lösningar i vårt samhälle som passar en bredare grupp av användare”.

Innan vi båda tar oss ut i snön denna vinterdag enas vi om att det är ett viktigt perspektiv för oss alla att ta med oss- vi måste hjälpas åt att inkludera, inspirera och differentiera ingenjörskåren.

Tack snälla Caroline för intervjun!


0 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published.