En grupp på fem-sex tjejer i tredje klass har just följt med fröken in i grupprummet. De sätter sig i en ring. Fröken ska reda ut varför tjejerna är osams den här gången. Tjejerna, som turas om att vara bästisar och ovänner med varandra. Precis så som tjejer gör.

Fröken frågar vad som står på tok.

Flicka nr. 1 svarar: “Hon ska alltid vara bäst i allt.”
Flicka nr. 2 instämmer: “Ja, hon ska vara så bra hela tiden.”
Och så fortsätter det, ända tills den sista flickan, som råkar vara bästisen för dagen, svarar:
“Nej, jag har inget emot henne. Jag tycker att hon är snäll.”

Och sedan Johanna själv förstås, som samtalet handlar om. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga.

Fröken suckar lite lätt och vänder sig mot de andra tjejerna igen. “Det är inte så att ni i själva verket är avundsjuka på Johanna? För att hon faktiskt är väldigt duktig?”. Flickorna tittar lite skamset ner i marken. Nickar, en efter en.

hand

Och duktiga Johanna, det var jag det. Jag älskade skolan. Älskade att läsa, skriva och att räkna. Att teckna, pyssla och att spela musik. Älskade idrott. Att spela fotboll och bli vald av killarna på rasten. Älskade beröm och bekräftelse och att se resultat. Det som drev mig. Driver mig fortfarande.

Men jag tror att jag där och då började inse att det här med att vara duktig, det är inte alltid någonting positivt. Nej, inte om man vill ha vänner. Det är en enkel ekvation. Sticker man ut för mycket så riskerar man att väcka obehagliga känslor hos andra. Känslor som avundsjuka.

Det var alltså inte bra att vara för duktig, eller i varje fall inte att låta det synas. För duktig kunde jag inte låta bli att vara – det ville jag inte. Eller det handlade väl inte så mycket om att vara duktig, utan jag tyckte om att lära mig saker. Har alltid haft en törst på kunskap, på att få veta mer. Drivet inifrån har varit minst lika stort som drivet utifrån. Och när man får beröm och bekräftelse så får man även mersmak. Vilket i sin tur leder till en ännu bättre prestation. Så är det väl för oss alla?

Jag fick helt enkelt vara duktig i smyg istället. Inte räcka upp handen lika ofta. Se till att jag inte överglänste någon annan. Förminska mig själv. För annars skulle jag kanske inte ha så många vänner kvar.

Och tiden rullade på…

 

Men under de senaste åren har jag märkt att någonting är annorlunda. Det anses inte längre vara skrytsamt att räcka upp handen – det betraktas snarare som någonting positivt.

Ja, på universitetet uppmuntras man faktiskt till att dela med sig av sin kunskap. Precis som det ska vara. För det handlar ju i grund och botten om att låta andra ta del av din kunskap. Så att du på samma sätt kan dra lärdom och inspireras av deras. Om vi inte delar med oss av våra olika synsätt och erfarenheter så lär vi ju stanna av i utvecklingen ganska snart.

Samtidigt är det inte konstigt att mina klasskamrater i grundskolan hade den inställningen de hade. För i vårt långa land råder som bekant jantelagen och den gör sig även påmind i skolans värld. Här ska alla ligga på samma nivå och ingen får lov att sticka ut.

Jag har till exempel hört historier om elever framstående i matematik, som när de räknat färdigt alla uppgifter får sitta och vänta in eller hjälpa övriga klasskamraterna istället. Eller ännu värre – vända på boken och börja om från uppgift ett igen. Det är väl en snygg lösning?

räkna

Nu är det inte så att jag är missnöjd med min egen skolgång på något sätt. För visst fick jag möjlighet att läsa i snabbare tempo, att hänga med högre årskurser och att läsa utökat program. Men det var inte så att alla möjligheter serverades på ett fat. Nej, jag har alltid varit tvungen att driva på själv. Kämpa, för att få lov att lära mig mer.

Därför kan jag inte låta bli att undra hur det hade sett ut om skolan hade uppmuntrat begåvade barn lite mer. Om det liksom det läggs resurser på att fånga upp elever som har det svårare för sig, även hade satsats på dem som vill ha mer stimulans. Om det hade varit accepterat att sticka ut och vara bäst. Om varje människas unika talang hade tagits tillvara bättre.

Jag undrar var vi då hade befunnit oss idag. Jag undrar var Sverige då hade befunnit sig idag.

I ärlighetens namn funderade jag länge på om jag ens skulle lägga ut det här inlägget eller om det på något sätt skulle kunna upplevas som skrytsamt. Det sitter fortfarande i mig att inte göra mig förmer än någon annan. Men till vilken nytta egentligen? Går man ständigt runt och är rädd för att stöta sig med andra så blir man ju till slut till någon annan än den man är. Så till ingen nytta alls, har jag insett på senare tid. Därför fortsätter jag nu att försöka mota bort den där instinkten – och återigen börja ta för mig mer.

Johanna


8 Comments

EngineerInPink · februari 8, 2015 at 8:24 e m

På min grundskola (åk 1-9 på landet, tre parallellklasser i varje årskurs så rätt stor skola) var det inte status att vara duktig i skolan, bra på sport eller tuff/populär var status. Jag och mina två tjejkompisar hade bäst resultat i klassen mer eller mindre hela högstadiet men vi var ju också tråkiga enligt de andra. Det var så skönt att komma till gymnasiet i närmaste stad, gå natur och få lov att vara duktig. På Chalmers var det ett måste att plugga och vara flitig för att klara sig och jag trivdes med det. Håller med dig om att även de duktiga eleverna behöver extra uppmärksamhet, tror som du att det är viktigt för Sveriges framtid. Självklart ska man hjälpa de svaga eleverna men man får inte glömma de duktiga, risken finns att de blir uttråkade om de inte stimuleras.

Madde · februari 8, 2015 at 9:05 e m

I nian, när det skulle pratas betyg, berättade min lärare att hon funderade på att ge mig mvg vid terminsslutet. Samtidigt frågade hon hur jag mådde då hon observerat vissa spänningar i klassen, av olika anledningar. Vi pratade lite och hon föreslog till slut att det kanske vore bra om jag inte pratade om att jag eventuellt skulle få det högsta betyget. Detta är jag övertygad om att hon sa för att hon såg att en av hennes elever mådde dåligt, och hon ville göra något för mig. När jag tänker på den situationen idag så spelar inte mina högstadiebetyg någon roll, jag har kvar mina vänner och jag önskar att jag hade lika lätt för mig i skolan idag som då. Det jag egentligen tycker är allra jobbigast är att hon som lärare behövde stå i den situationen och be mig inte säga något. För att det skulle bli lugnare för mig. Vem ska över huvud taget behöva bära det på sina axlar?

Cissi · februari 8, 2015 at 9:09 e m

Jag håller med dig om vissa saker, så som att skolan är dålig på att ta hand om dem som inte följer normalkurvan. dvs både sådana som har lätt för att ta till sig kunskap och sådana som har svårare än genomsnittet för det. Tycker att skolan borde anpassas mer efter barns olika behov. Däremot så har jag personligen aldrig upplevt problem med vänner för att jag har varit bra i skolan, flera av mina vänner var visserligen också ganska snabba med matte och så. Tycker i alla fall att det är lite förenklat att skylla på jantelagen.

Har inga problem med människor som säger att de är/var bättre än andra på vissa ämnen i skolan till exempel. Så är det ju. Människor är bra på olika saker och de är lika bra människor för det. Tycker ändå att det är viktigt att talang till stor del bara är tur. Sen vad man gör med den talangen är en annan sak.

Sofster · februari 9, 2015 at 4:56 f m

Spot on! Så bra skrivet. Har du sett TED talket om att skolan dödar kreativitet? Liknande resonemang om att se till individens unika kunskaper.

Anna · februari 9, 2015 at 8:01 f m

Jag kan fortfarande bli förbannad när jag tänker på alla lärare som sagt till mig att hjälpa en kompis när jag räknat klart mina uppgifter. Varför fick jag inte fortsätta utveckla mina kunskaper?! Men bra, att du krävde att få mer avancerade uppgifter. Men tycker samtidigt att man ska inte behöva kräva det. Borde vara självklart att skolan ska hjälpa alla att nå sin högsta nivå! Jag har alltid upplevt att når man godkänt-målen kan man inte förvänta sig något stöd av lärare för att fortsätta utveckla sina kunskaper.

Johanna · februari 9, 2015 at 5:41 e m

Tack för era kommentarer. Intressant att läsa om era erfarenheter! Jag tror att det finns många där ute som känner igen sig – i hela eller delar av texten – och inlägget är tillägnat just er.

@Cissi: Naturligtvis går de flesta inte runt och är avundsjuka på andra hela tiden, utan inser att vi alla har berikats med olika slags begåvningar. Jag valde att lyfta fram situationen från tredje klass som exempel eftersom jag tror att missunnsamhet är vanligare just i lägre åldrar. Då kretsar livet i mångt och mycket kring skolan och alla har inte upptäckt sin “grej” än.

Visst är talang ett resultat av tur, precis som att det är tur att födas in i en familj där det finns mat på tallriken. Likväl tror jag att talang ibland snarare skulle kunna betraktas som otur – i de fall den inte uppmärksammas på rätt sätt.

@Sofster: Jag ska titta på det nu!

Idrottsstjärna eller civilingenjör – eller varför inte både och? · februari 17, 2015 at 7:28 f m

[…] jag om mig själv? Om det ändå vore så […]

Våga lyckas! · april 24, 2015 at 8:52 e m

[…] några månader sedan skrev min kära blogg-kollega Johanna ett inlägg vars budskap har etsat sig fast bland mina tankar. Det Johanna återberättade hade likagärna […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.