CV of Failures

Johannes Haushofer, psykologiprofessor från Princeton University, valde nyligen att publicera ett alternativt CV där han enbart listade sina misslyckanden så som utbildningar han inte kommit in på, positioner han blivit nekad och stipendier han inte fått. Motiveringen till att publicera CV:t var att misslyckanden, till skillnad från framgångar, ofta är dolda och Haushofer ville därför bidra med ett bredare perspektiv.

Twitter-communityt har förstås tagit upp diskussionen som går att följa under hashtaggen #cvoffailures och det är även flera som har bidragit med sina egna CV:n. En av kommentarerna som kommit upp var ”Rejection is part of life & proof of being creative, driven and stubborn” och jag kan inte annat än att hålla med.

Det är få saker som är så läskiga som tanken på att misslyckas och det finns nog inte heller någonting som har satt så mycket hinder i vägen för så många drömmar.

Som referens till mitt eget liv just nu så har jag de senaste veckorna gått igenom det antagligen mest psykiskt påfrestande jag hittills har utsatt mig själv för. Jag gick nämligen igenom en rekryteringsprocess för en position som jag hemskt gärna ville ha, men var långt ifrån säker på om jag var tillräckligt bra för att ha en chans att få. Samtidigt kände jag att det skulle bryta ned mitt självförtroende totalt om jag misslyckades, vilket nästintill fick mig att ifrågasätta om det ens var värt att försöka.

Som tur är så är jag omgiven av stöttande vänner som peppade mig att ändå ge det ett försök och visst är det så att vi ibland måste utsätta oss för de där sakerna som vi inte vet om vi kommer lyckas med eller inte för att kunna utvecklas och ta oss vidare. Dessutom, om vi vänder på det hela, så frågar jag mig också, kommer någon verkligen komma ihåg, eller bry sig om, om du misslyckas? Kommer du ens komma ihåg det själv? För när jag nu funderade igenom vad jag själv skulle kunna skriva i mitt CV of Failures så kom jag faktiskt inte på så hemskt mycket värt att ta upp. Visst, jag har en mapp med c:a 35 personliga brev för jobb jag har sökt men inte fått, jag har sökt utbildningar som jag inte har kommit in på och jag har stått på scen eller inför folk och gjort bort mig fler gånger än jag kan hålla räkning på. Det är förstås jobbigt i stunden, men så här i efterhand känns det ganska obetydligt. Vad jag däremot kommer ihåg är när jag lyckades få det där jobbet eller klarade den där kursen som verkade omöjlig och när jag gick upp på scen trots att jag höll på att få ett nervöst sammanbrott.

Jag kan därför inte nog förespråka att vi alla borde ge fan i den där trygga lilla bubblan vi lever i, våga ta steget utanför vår comfort zone betydligt oftare och vara beredda på att misslyckas lite mer än vi är vana vid. Vi borde alla inspireras av Haushofers CV och försöka vara mer öppna med, och kanske till och med hylla, våra misslyckanden för att försöka avdramatisera rädslan inför motgångar. För ibland kan det vara lätt att glömma bort att inför för varje framgång så var det antagligen minst lika många motgångar och att även de du ser upp till har försökt, men misslyckats tusen gånger innan de lyckades med alla de saker du beundrar.

Haushofer skriver även att om läsarens eget CV of Failures är längre än hans så är det antagligen på grund av att läsaren är bättre på att testa nya saker än vad han är. Målet borde därför vara att testa så mycket som möjligt och därmed misslyckas så mycket som möjligt. Jag vet att det i alla fall ska bli mitt eget mål framöver. Flest misslyckanden vinner! Antar du utmaningen?

Flest misslyckanden vinner! Antar du utmaningen?