Schemat kräver inte min närvaro mer än vid en enda föreläsning idag, med start från klockan 10.15 och ändå ringer väckarklockan 05.00. Som vanligt. Halva familjen stiger upp, klär på sig, kokar kaffe och äter frukost. Andra halvan av familjen sover i 20-30 minuter till. Just där och då, när jag sitter med min kaffekopp och ser ut genom köksfönstret mot den becksvarta morgonen, önskar jag att jag också hade legat kvar och fick äta gratis frukost på skolan. Eller att jag åtminstone hade förberett en frukost att packa med mig kvällen innan. Det gör jag aldrig. Det är rutin att gå upp tidigt och att äta frukost hemma. Så enkelt är det.

Klockan närmar sig 05.50 och det är dags att få ut alla ur lägenheten. Vid det här laget är alla rutinerade. Mössor, vantar och termobyxor åker fram. Mina termobyxor är rosa och jag blir lite glad varje gång jag ser på dem. Liten glömmer frukten när han går ut genom dörren, det gör han alltid. Det är rutin och jag ropar tillbaka honom. Ute är det slaskigt. Temperaturen dansar kring nollan och vi önskar oss lite kyla när vi går mot bilen. Jag har glömt lunchlådan och får springa tillbaka.

Vi lämnar de små på skolan och lyssnar på Ekot samtidigt som vi åker vidare mot busstationen. Jag är glad för att jag slipper gå i snösörjan. Jag är tacksam för att jag kan sitta i en varm bil och vänta på bussen ett tag. 06.15 måste jag gå ut och vänta för att mannen ska hinna till jobbet. Det verkar inte vara så många som ska med bussen idag, skönt. Det betyder att jag kan sitta och plugga, eller skriva det här inlägget, utan att behöva trängas och störa personen bredvid mig.

Internet fungerar på bussen! Jag surfar in på DN och ser artiklarna som handlar om pendling till jobbet. Försöker undvika att läsa rubriken och vägrar att klicka på den. Ord om att livet ska vara mer än att jobba och sova skymtar förbi. Ja, så är det. Just där och då känns det tungt att leva mitt liv. Varför gör jag såhär mot mig själv? Svaret är ganska enkelt. Jag gör det för att jag vill, för att det är den bästa lösningen för oss just nu, för att det är såhär det fungerar bäst för alla inblandade. Jag kämpar mig igenom mina 12 timmars dagar för att kunna ha kortare hemmastudiedagar lite senare. Låt oss göra bort grupparbetet idag så kan jag åka hem och ta helg efter två imorgon!

Klockan 07.00 tycker jag att det börjat ljusna. Eller det kanske bara är mindre mörkt. Hur som helst är det dags att avsluta det här inlägget. Om lite mer än en halvtimme är vi framme vid skolan och jag vill hinna skriva lite om fossila bränslen innan dess.

soluppgång

Mia


1 Comment

Lovi · februari 11, 2016 at 7:52 f m

Du är min vardagshjälte!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.