Efter drygt ett och ett halvt års frånvaro från huvudstaden tillika “ungefär-den-staden-jag-kommer-ifrån” åkte jag förra lördagen tillbaka. I skrivande stund är det min sista kväll i Stockholm innan jag tar mitt pick och pack och åker tillbaka till Lund för nyårsfirande med Lundafamiljen och intensivt tentaplugg.

Jag, Malin, Åsa, Amelie & Bella – fyra tjejer som gjorde min gymnasietid himla bra

De senaste åtta dagarna har jag gjort mitt bästa för att maximera Stockholms-upplevelsen och försökt hinna med så mycket som möjligt av det jag brukade göra när jag fortfarande bodde hemhemma (= studentiska för “hemma hos föräldrarna”). Jag har träffat vänner jag träffar på tok för sällan, besökt Sigtuna (where I’m born and raised) och trängts med tusentals andra shoppingsugna människor i diverse butiker under mellandagsreans första dag.

sigutna

Sigtuna

När jag flyttade från Stockholm för drygt två och ett halvt år sedan trodde jag aldrig att jag skulle känna mig hemma i Lund. När jag för en dryg vecka sedan landade på Stockholms central efter fyra timmar tågfärd var det något som kändes konstigt inombords. Det kändes inte riktigt som hemma. Folk var precis lika stressade som vanligt, tunnelbanan luktade bränt gummi precis som den alltid gjort och folk var exakt lika bra (eller dåliga beroende på hur man ser det) på att vänta på “sin tur” när de ska gå på tunnelbanan. Kanske var det det faktum att speakerrösten på tunnelbanan inte pratade skånska som gjorde att jag inte kände mig hemma. Eller att jag inte haft ett SL-kort i min plånbok på ett och ett halvt år? Detta kan mycket väl vara bidragande faktorer till att jag kände som jag gjorde men jag tror att den största orsaken är att jag, efter två och ett halvt år, äntligen ser Lund som mitt hem…


(Årets bästa julklapp: hela The Beatles-katalogen på Spotify)