[two_third]

När jag är i min vardag med planering, tankar, oro, stress, längtan, saknad och har fullt upp med att leva mitt liv i mitt huvud glömmer jag bort känslan av när jag och livet klickar med varandra. Ibland kan jag på kvällarna, när mina tankar surrar runt, försöka klura ut hur man bär sig åt för att vara i nuet. Här och nu. Det är när livet passerar och det känns som om jag bara vill vara klar med saker, för att fortsätta livet i framtiden, som den här paniken av att inte ha levt infinner sig. Och det är när jag har fullt upp att få livet att gå som jag inte kommer ihåg hur man gör för att komma till den stunden av genuin lycka. Jag tänker mig alltid att det är en stund av lycka som etsar sig fast i mitt minne för alltid. För mig är det bara inte att ta några djupa andetag och bestämma sig för att skapa den stunden, vilket jag tänker mig alltför ofta från klichébilder i tidningar där någon blickar ut över ett berg och sträcker ut armarna. Hur gör man egentligen?


El Nido, Phillipinerna

Jag har haft mina stunder med livet. Total närvaro. Jag vet precis när jag har den stunden och jag vet precis hur den känns. Den varar kanske en sekund i verkligheten men i mitt sinne såpass länge att jag hinner känna av hela känslan i min kropp. Lycka, glädje, sinnesro. Mina tankar finns inte. Jag observerar världen utifrån för vad den är. Det är som om världen pausar medan jag och mina intryck fortsätter leva i den sekunden. Sen snabbspolas resten av världen fram och mitt liv fortsätter med tankar om framtid och livspussel.

Dessa stunder händer sällan. Ibland försöker jag forcera fram dom. Som när man står vid kanten av Grand Canyon och tänker att det är ett ögonblick jag aldrig kommer vara i närheten av någonsin igen. Det går inte att vilja skapa stunden av att vara i nuet. För mig skapas dom endast när jag är 100 procent tillfreds och vet att jag inte vill vara någon annan stans än där jag är just nu. Det sker när jag lyckas hålla huvudet fri från tankar. Ibland på semester, ibland på roliga aktiviteter men dom skapas oftast i min ograciösa vardag när jag minst anar det.


Grand Canyon, Arizona

Så när jag låg i sängen kvällen innan julafton, och tänkte att jag tappat intresset för julen, som jag insåg att
livet flyter på och jag glömmer att vara i det med alla mina sinnen. För mig är “att leva i nuet” inte att försöka vara i nuet utan att våga låta nuet vara i mig. Att våga ta ner alla mina murar och låta mina intryck tränga in precis som dom är.

Wow, hur kommer det sig att ens tankar blir så klara och djupa sista timmen av dagen? Hoppas det var läsvärt :) kram![/two_third]


2 Comments

Mikaela · december 26, 2015 at 2:22 e m

Tack för att du delade med dig! Det var väldigt läsvärt!

Anna · december 19, 2019 at 1:25 e m

Justeja, “att våga låta nuet vara i mig”, det var exakt vad jag behövde just nu. Glömmer bort att minnas när jag inte kommer ihåg vad jag lärt mig, tack! ;0)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.