Hej alla fina läsare! Det är SÅ typiskt att jag har lyckats bli dundersjuk, just nu när tempot i skolan hettar till som mest. I snart två veckor har jag varit sängliggande/hemma och bara pallrat mig till skolan för obligatoriska moment (KS i mekanik, labbredovisning i Python, projektredovisning i Nummer, seminarie i Flervarre). Ja, ni hör ju… Tempot stannar inte av bara för att man blir sjuk, och det fins egentligen inte tid att som student vara sjuk. Men men, med lite framförhållning och fina kurskamrater har det ändå gått smärtfritt. Nu väntar en månad utan alkohol och högintesiv träning – doctor’s orders…

Det är galet att titta i kalendern och se att dagens datum rums på samma sida som tentorna för läsårets sista läsperiod – snart har jag gått klart första året på KTH. Och ännu kortare därefter kommer jag få hoppa in på mitt nya program, vad det nu blir.

Egentligen ville jag bara tipsa er om en artikel jag såg på NY Times idag. Rekommenderas starkt att läsas, och ger en ny intressant syn på kvinnliga ingenjörer!

None of the programs, clubs and classes were designed with the main goal of appealing to female engineers, and perhaps this is exactly why they are drawing us in. At the core of each of the programs is a focus on engineering that is cutting edge, with an explicit social context and mission.

What does all this show? It shows that the key to increasing the number of female engineers may not just be mentorship programs or child care centers, although those are important. It may be about reframing the goals of engineering research and curriculums to be more relevant to societal needs. It is not just about gender equity — it is about doing better engineering for us all.

Bild: NY TImes


1 Comment

miahol · april 29, 2015 at 4:41 f m

Åh jag känner med dig, Jag har haft en väldigt irriterande och ihållande feber i över en veckan nu, suck!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.