Yoga botade min panikångest

Det var en gång en tjej som tog allt med en klackspark, ändå lyckades hon leverera resultat i det mesta hon tog sig an. Hon var inte den som visade nervositet eller hetsade upp sig när det väl kom till kritan. Hon var inte den som gruvade sig för något utan bara körde. Men sanningen var den att när denna tjej kom hem, där ingen såg, kunde hon inte längre andas, det bara tjöt i halsen. Det vällde ut tårar, ögonen svartnade och hela kroppen skakade. Hon tappade kontrollen. Det skrek en röst i hennes huvud att detta var fel, gör inte såhär mot dig själv, kom tillbaka, du måste ta dig ur detta. Men det kunde ta långa stunder att ta sig tillbaka. Skam sköljde över henne. Vad håller hon på med? Gud vad pinsamt.

Denna tjej var jag. Det tar emot att skriva detta inlägg, fasen också jag vill inte erkänna detta men att låtsas som att det aldrig hänt gör väl ingen gott? På min morgonpromenad idag lyssnade jag på Hannah och Amandas podcast, Fredagspodden. De pratade om panikångest och hur viktigt det är att man inte skäms eller är rädd för vad andra ska tycka om man har det. Så här kommer min historia.

Efter att ha upplevt en del panikångestattacker bestämde jag mig för att hitta en lösning på problemet. Om jag skulle fortsätta som jag gjorde skulle jag aldrig landa i den framtid jag vill leva, eller det arbete jag vill ha. Med ett så pass sårbart psyke som jag tror grundade sig i ett självhat som sa ”du är inte bra nog”.

Jag började med att se ett mönster till varför det uppstod.

Grundande orsaker som utlöste ångest:

• Att misslyckas: Om jag hade väldigt mycket att göra och inte var helt säker på att jag skulle hinna med allt. Eller om det var tenta, tänk om man skulle få ett B? Eller ännu värre ett C? Vad skulle alla andra säga då? Det kunde också komma om jag inte hade kontroll över en situation eller om jag “borde” göra något som jag inte avklarat än.

Känslor som var ett tecken på att snart kommer panikångesten:

• Att luften inte går hela vägen ner i lungorna, den stannar i halsen.
• Tryck över bröstet.
• Oro
• Svårt att sova
• Distraherad
• Stress
• Självdestruktiva tankar. Arga tankar riktade mot mig, hur värdelös jag var.

Vad gjorde jag då? Vi har ju alltid hört att om man har fobi för spindlar är det bästa man kan göra att utsätta sig för just ett möte med spindlar. Min fobi, min rädsla var ju att misslyckas med något, att jag inte ska få höra hur duktig jag har varit eller att någon annan tycker jag är dålig. Jag bestämde mig för att möta spindlarna och våga ta några misslyckanden. Utmaningen var att klara av det utan att det skulle få mig att må dåligt.

Följande uppdrag hade jag att utföra…

• skita i ett åtagande och ta det med en klackspark
• säga nej till allt jag inte ville göra utan gjorde för att ”man borde” (ex någon kompis ringer och frågar om du vill med och grilla, du vill inte just den kvällen, du borde för du är ju en i kompisgänget, utmaning: stanna hemma med gott samvete).
• att klara av att ta ett sämre betyg utan att må dåligt
• att sluta säga ”jag borde” utan antingen gör det eller bestämma mig för att inte göra det.
• att ge mig själv beröm varje dag för minst en sak som jag gjort bra.
• att tillåta mig själv att ha en dag i soffan utan att göra någon ”nytta” och inte få ont i magen för att jag slösat bort min tid.

Yoga är vackert på många vis. Det tränar en psykiskt och fysiskt samtidigt som den sköljer själen men glädje, lugn och vishet. Yoga har lärt mig att kontrollera min andning och varje gång jag känner trycket över bröstet, oro eller stress tar jag hjälp av yogaandningen och mentaliteten. Yoga har även lärt mig att förstå min kropp och dess begränsningar, samt öppnat synfältet för vilka möjligheter kroppen har om man visar den respekt och tålamod. Yogan lärde mig att applicera detta synsätt även på mina prestationer och mina kunskaper. På detta vis har jag utvecklat en acceptans för mina förmågor, mina tillkortakommanden och för mig, hur jag är som person.

Att gå till en tenta och inte veta allt var för mig så fruktansvärt jobbigt. Men jag lärde mig steg för steg att hantera dessa situationer som tidigare åt upp mig inifrån. Att hitta andan, att acceptera mina svagheter, att älska mina styrkor, att acceptera mig som jag är och våga tycka att jag är så jävla bra!

Träning för mig är terapi, det sköljer ut alla elaka tankar och ersätter dem med pepp och beröm. Jag tjatar jämt om hur viktigt det är att ge sig själv en klapp på axeln när man gjort något bra samt att våga misslyckas med en utmaning. Jag tränar fortfarande på detta för att jag aldrig vill drabbas av panikångest igen.

Om det nu händer

• Ring någon, du måste ha en röst som pratar dig tillbaka. Det bästa är om du har någon som kan komma hem till dig.
• En ordentlig kram har lugnande effekt och ger en känsla av trygghet.
• Knäpp händerna, räkna till 6 varje inandning, räkna till 6 varje utandning.
• Försök sätta dig upp, bli närvarande istället för att ligga i fosterställning.

Detta är väldigt personligt mig men jag tror det är bra att dela med sig. Om du har varit med om något liknande, eller är i denna situationen och har några frågor får du gärna maila mig istället för att skriva i kommentarsfältet->brostromellen@gmail.com<–

Kram
Ellen