Det var en gång en tjej som tog allt med en klackspark, ändå lyckades hon leverera resultat i det mesta hon tog sig an. Hon var inte den som visade nervositet eller hetsade upp sig när det väl kom till kritan. Hon var inte den som gruvade sig för något utan bara körde. Men sanningen var den att när denna tjej kom hem, där ingen såg, kunde hon inte längre andas, det bara tjöt i halsen. Det vällde ut tårar, ögonen svartnade och hela kroppen skakade. Hon tappade kontrollen. Det skrek en röst i hennes huvud att detta var fel, gör inte såhär mot dig själv, kom tillbaka, du måste ta dig ur detta. Men det kunde ta långa stunder att ta sig tillbaka. Skam sköljde över henne. Vad håller hon på med? Gud vad pinsamt.

IMG_8011

Denna tjej var jag. Det tar emot att skriva detta inlägg, fasen också jag vill inte erkänna detta men att låtsas som att det aldrig hänt gör väl ingen gott? På min morgonpromenad idag lyssnade jag på Hannah och Amandas podcast, Fredagspodden. De pratade om panikångest och hur viktigt det är att man inte skäms eller är rädd för vad andra ska tycka om man har det. Så här kommer min historia.

Efter att ha upplevt en del panikångestattacker bestämde jag mig för att hitta en lösning på problemet. Om jag skulle fortsätta som jag gjorde skulle jag aldrig landa i den framtid jag vill leva, eller det arbete jag vill ha. Med ett så pass sårbart psyke som jag tror grundade sig i ett självhat som sa ”du är inte bra nog”.

Jag började med att se ett mönster till varför det uppstod.

Grundande orsaker som utlöste ångest:

  • Att misslyckas: Om jag hade väldigt mycket att göra och inte var helt säker på att jag skulle hinna med allt. Eller om det var tenta, tänk om man skulle få ett B? Eller ännu värre ett C? Vad skulle alla andra säga då? Det kunde också komma om jag inte hade kontroll över en situation eller om jag “borde” göra något som jag inte avklarat än.

Känslor som var ett tecken på att snart kommer panikångesten:

  • Att luften inte går hela vägen ner i lungorna, den stannar i halsen.
  • Tryck över bröstet.
  • Oro
  • Svårt att sova
  • Distraherad
  • Stress
  • Självdestruktiva tankar. Arga tankar riktade mot mig, hur värdelös jag var.

Vad gjorde jag då? Vi har ju alltid hört att om man har fobi för spindlar är det bästa man kan göra att utsätta sig för just ett möte med spindlar. Min fobi, min rädsla var ju att misslyckas med något, att jag inte ska få höra hur duktig jag har varit eller att någon annan tycker jag är dålig. Jag bestämde mig för att möta spindlarna och våga ta några misslyckanden. Utmaningen var att klara av det utan att det skulle få mig att må dåligt.

Följande uppdrag hade jag att utföra…

  • skita i ett åtagande och ta det med en klackspark
  • säga nej till allt jag inte ville göra utan gjorde för att ”man borde” (ex någon kompis ringer och frågar om du vill med och grilla, du vill inte just den kvällen, du borde för du är ju en i kompisgänget, utmaning: stanna hemma med gott samvete).
  • att klara av att ta ett sämre betyg utan att må dåligt
  • att sluta säga ”jag borde” utan antingen gör det eller bestämma mig för att inte göra det.
  • att ge mig själv beröm varje dag för minst en sak som jag gjort bra.
  • att tillåta mig själv att ha en dag i soffan utan att göra någon ”nytta” och inte få ont i magen för att jag slösat bort min tid.

DSC03484

Yoga är vackert på många vis. Det tränar en psykiskt och fysiskt samtidigt som den sköljer själen men glädje, lugn och vishet. Yoga har lärt mig att kontrollera min andning och varje gång jag känner trycket över bröstet, oro eller stress tar jag hjälp av yogaandningen och mentaliteten. Yoga har även lärt mig att förstå min kropp och dess begränsningar, samt öppnat synfältet för vilka möjligheter kroppen har om man visar den respekt och tålamod. Yogan lärde mig att applicera detta synsätt även på mina prestationer och mina kunskaper. På detta vis har jag utvecklat en acceptans för mina förmågor, mina tillkortakommanden och för mig, hur jag är som person.

Att gå till en tenta och inte veta allt var för mig så fruktansvärt jobbigt. Men jag lärde mig steg för steg att hantera dessa situationer som tidigare åt upp mig inifrån. Att hitta andan, att acceptera mina svagheter, att älska mina styrkor, att acceptera mig som jag är och våga tycka att jag är så jävla bra!

Träning för mig är terapi, det sköljer ut alla elaka tankar och ersätter dem med pepp och beröm. Jag tjatar jämt om hur viktigt det är att ge sig själv en klapp på axeln när man gjort något bra samt att våga misslyckas med en utmaning. Jag tränar fortfarande på detta för att jag aldrig vill drabbas av panikångest igen.

Om det nu händer

  • Ring någon, du måste ha en röst som pratar dig tillbaka. Det bästa är om du har någon som kan komma hem till dig.
  • En ordentlig kram har lugnande effekt och ger en känsla av trygghet.
  • Knäpp händerna, räkna till 6 varje inandning, räkna till 6 varje utandning.
  • Försök sätta dig upp, bli närvarande istället för att ligga i fosterställning.

Detta är väldigt personligt mig men jag tror det är bra att dela med sig. Om du har varit med om något liknande, eller är i denna situationen och har några frågor får du gärna maila mig istället för att skriva i kommentarsfältet->brostromellen@gmail.com<–

Kram
Ellen   IMG_7994


6 Comments

Maria · april 26, 2015 at 6:15 e m

Som jag känner igen mig! Jag var en toppelev fram till mitten av gymnasiet då jag fick körtelfeber. Jag slapp gå om men tvingades att lära mig att allt annat än högsta betyg inte var dåligt. Efter ett sabbatsår påbörjade jag en civilingenjörsutbildning. Det blev inte vad jag tänkt mig. Ständig stress och kuggade tentor började äta upp mig inifrån. Jag hade dessutom slutat träna och tyckte inte att studierna var roliga. Det var inte helt fel ämne men inte heller helt rätt. Utan annan plan med livet engagerade jag mig i en studentförening för att motivera mig själv till att plugga vidare. I första tentaperioden andra årskursen kapitulerade jag. Panikångesten välde över mig, jag kunde knappt andas och storgrät. Jag är så tacksam över att min pojkvän fanns där för mig då. Efter andra attacken under hösten tog jag ett av mina bästa beslut. Jag måste inte läsa till civilingenjör bara för att jag tror att någon, samhället, jag vet inte vem förväntar sig det av mig. Jag hade aldrig ens funderat på att man kunde ta en annan väg. Jag tog kontakt med min syo och bytte till högskoleingenjör. Kanske inte så stor skillnad kan tyckas, men jag såg plötsligt ljuset i tunneln och studierna började kännas överkomliga. En treårig högskoleutbildning är inte dålig och inte heller är det dåligt att få trea på tentorna. Jag håller på att lära mig det där för ibland infinner sig ändå hopplösheten och känslan av att man inte räcker till och är bra nog. Jag är inte bäst i klassen på den tuffaste utbildningen men jag gör något jag är okej med. Det är det son spelar roll, att jag mår bra. Inte vad någon annan eventuellt tycker. I samma veva som jag tog beslutet att byta studieinriktning började jag också träna. Löpning är min meditation och jag vet nu att jag aldrig kommer sluta igen. Mår jag dåligt nu så går jag ut, för jag vet att jag kommer må bättre när jag kommer in igen till skillnad från om jag sitter inne och låter ångesten ta över.

Tack för din text Ellen! Ibland känner jag mig så liten och ensam, som om ingen förstår för det går inte att beskriva känslan. Nu är vi i alla fall två.

Kramar
Maria

Greta · april 28, 2015 at 5:49 f m

En väldigt bra skriven och modig text! Jag är tacksam över att du har skrivit texten och jag känner igen mig. Även om jag inte pressat mig lika långt så är din text en stor hjälp för att förstå att jag kan vara påväg åt samma håll. Därför är det fantastiskt av dig att motstå din rädsla av att erkänna för omvärlden och ge mer kunskap för oss som är påväg eller är i denna mörka tunnel. När jag läste din lista på uppdrag knöt det sig i magen på mig, hur ska jag kunna acceptera att inte göra ngt jag planerat för dagen eller att inte göra något alls under några timmar. Att vara en supermänniska fungerar inte, och därför är jag jätteglad att du tar upp ämnet!

Emelie · april 28, 2015 at 2:08 e m

En sådan fantastiskt fin text Ellen och vackra bilder. Du inspirerar och motiverar!

Marina · oktober 25, 2019 at 4:26 e m

Väldigt träffande. Jag försöker lösa mina känslor för att komma ur det obehagligajag känner. Det går inte. Har börjat med yoga men det finns så många sorter och alla val stressar mej. Men fan vad befriande det var att läsa att du har en mening som är grunden till all ångest!! Och jsg har en oxå kom jag på!! Att inte vara tillräckligt bra. Tack Har fått medicin som funkat förut… Sen hjälpte det inte.. De höjde.. Nu är det jobbigt igen… Vill klara det här utanatt höjs igen. Är nu 3 barnsmamma och vill hinna precis lika mycket som när jag hade 1 barn. Alldeles för höga krav på mej själv. Att inte räcka till..

Tack för bra text

Lycka är många gånger ett val, hur man väljer att se på saker · april 27, 2015 at 6:35 e m

[…] Tack för alla fina mail och kommentarer jag fick från mitt förra inlägg (–>här). Jag ångrar inte en sekund att jag valde att publicera […]

Dont let self-doubt be a roadblock for your dreams – VÅGA · oktober 7, 2015 at 2:12 e m

[…] dipparna kommer och kunna vara stark nog att ”ride them through”. I våras (se mitt inlägg om panikångest) bestämde jag mig för att ta för mig av allt jag vill, köra på allt jag kan mot det jag vill […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.