God dagens!

Nu har jag återuppstått.

I helgen hade jag fint folk från Sverige hos mig – mamma och pappa var nämligen på besök. Det var skönt att komma tillbaka till verkligheten och få lite ny energi.

Annars har jag de senaste veckorna haft fullt upp med att försöka anpassa mig till det tyska universitetssystemet. Och jag kan konstatera följande:

1. Att välja kurser är en lång och smärtsam process. Fruktansvärd omständligt, än mer än vad jag tidigare trodde. De första veckorna går åt till att besöka så många olika föreläsningar som möjligt, för att sedan bestämma sig vilka man vill fortsätta med. Helt enkelt är det heller inte att pussla ihop schemat eftersom lektionerna tenderar att ligga på samma tid och på olika platser. Av någon anledning ligger många av de kurserna jag vill ta på just tisdag- och torsdagkvällar. Varför, kan man fråga sig. Dessutom varierar kvalitén på kurserna en hel del. Jag har nästan slutat lika många kurser som jag påbörjat. Och när man äntligen hittat en uppsättning kurser som fungerar bra ihop, så byter de plötsligt plats och klockslag på kursen eller tar bort den helt.

Audimax

2. Engelska eller tyska – det är frågan. Jag hade först tänkt ta de flesta av mina kurser på tyska, men upptäckte snart att det var trevligare att ta dem som erbjöds på engelska. Dels för att det språkligt är mer bekvämt, dels för att klassen är tio gånger mindre och till större delen består av utbytesstudenter. Då finns där alltid ett bekant ansikte eller två. Nackdelen med att ta kurser på engelska är dock att de tyska professorernas engelskanivå varierar en hel del. Visst, några duktiga finns det, men en del föreläsningar skulle man trots allt förstå betydligt mer av om de gavs på tyska än på engelska…

3. Det är svårt att leva hälsosamt i Tyskland. Till stor del beror det på att öl är ett självklart inslag i alla aktiviteter, oavsett vilket tidpunkt på dygnet det gäller och om det är studie- eller fritidsrelaterat. Det verkar exempelvis inte vara något konstigt alls att en professor bjuder sina studenter på mingel med öl efter en föreläsning. Eller ordnar en Weißwursfrühstück på morgonen med Weißwurst, Pretzel och Weißbier. Vidare finns vid biblioteket en dryckesautomat med läsk, vatten och … öl. Det är heller inte ovanligt att tyska studenter tar med sig öl in på föreläsningarna. Själv tycker jag kanske att vatten eller kaffe känns som ett mer naturligt val, men alla är vi olika. Och nu har vi inte ens lämnat universitetets miljö.  Behöver jag nämna hur det självklara sättet att umgås efter skolan ser ut?

4. Att gå på lektion påminner om att vistas inuti en bastu. Hur trevligt det än kan vara att bada bastu, så gör upplevelsen det tämligen svårt att koncentrera sig. Föreläsarna dras med stora svettfläckar på ryggen och dörren till klassrummet öppnas titt som tätt då någon student springer ut för att fylla på sin vattenflaska. Temperaturen kan tyckas som så en enkel sak att åtgärda för att förbättra studenternas prestation, så varför vi måste dras med denna outhärdliga värme kan jag inte förstå.

Bastu

5. Har man ingen lust att gå till skolan så kan man strunta i det. Om man har tur. Då spelas nämligen föreläsningen även in på film och läggs sedan ut på en läroplattform. Det gör det t.ex. möjligt att följa en kurs även när det inte passar in i schemat (punkt 1), när man inte riktigt förstod vad som sades (punkt 2) eller när det av andra orsaker är obehagligt att fysiskt dyka upp (punkt 4). Bra upplägg som från universitetets sida i princip inte tycks kräva någon extra ansträngning alls, förutom den från studenten som håller i kameran, men som å andra sidan tjänar en extra slant på det.

För att sammanfatta det hela så verkar det ta lite tid att anpassa sig till ett nytt sätt att lära sig på. Och jag ska inte ljuga – mina föräldrars besök gjorde än mer att jag började längta hem lite till Sverige och till det gamla bekanta. Men när jag väl kommer in i hur det fungerar här så blir det nog bra. Allting är ju en vanesak. Och jag får helt enkelt fokusera på alla positiva saker som München har att erbjuda istället.

Nästa inlägg lovar jag att inte dröja så länge med. Förresten har jag ju ännu inte delat med mig av mina fem snabba, som några av mina bloggkollegor har gjort

Johanna


1 Comment

Det här visste ni inte! · oktober 24, 2014 at 9:24 f m

[…] tidigare utlovat tar jag mig nu också an Toves utmaning och delar med mig av mina fem […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.