Oavsett om du älskar eller hatar grupparbeten är de svåra att komma undan. Ofta beror känslan inför dem på tidigare erfarenheter. Har du bara hamnat i grupper där du inte alls har klaffat är det inte konstigt om du vill skrika så fort en kursansvarig säger “Och så har vi lagt in ett litet grupparbete här i slutet…” Har du däremot haft tur med dina grupper kanske du snarare hoppar jämfota av glädje.

Själv har jag oftast haft tur och bara någon enstaka gång hamnat “fel”. Men jag har lärt mig att jag faktiskt kan uppskatta båda sorterna. Tänker jag att ett arbete inte till stor del går ut på att jag ska kunna komma överens med projektkompisarna utan att jag kan lära mig något blir det mycket lättare.

Se inte ett projektarbete som ett tillfälle att bara lära dig mer om ett visst ämne. Se det som ett tillfälle att lära dig mer om dig själv och andra. Genom att resonera så tänker jag tillbaka på även de mest frustrerande grupparbetena som något positivt. Det är faktiskt genom de svåraste samarbetena jag har lärt mig mest om hur jag fungerar i ett grupparbete.

Tänk om jag bara hade arbetat med folk jag fungerar bra med. Antagligen hade jag haft en och samma roll i varje projekt. Jag hade inte stött på några större utmaningar kring hur jag borde formulera mina åsikter och jag hade inte fått mina åsikter lika utmanade. (Vi har ju en tendens att fungera bäst med likasinnade, eller hur?) Jag hade kommit ut i arbetslivet totalt oförberedd.   Idag vet jag på ett ungefär vad jag tycker fungerar i ett bra samarbete och vad jag inte vill prova igen.

Så, mitt tips är att se varje grupparbete som ett tillfälle att lära sig mer om sig själv och andra. Var inte rädd för att prova olika lösningar på samma problem i olika projekt. (Till exempel finns det hundra olika sätt att hantera folk som kommer för sent…) Universitetet är en plats där vi får experimentera fram nya, lite oortodoxa sätt att samarbeta på. Utnyttja det!

Skärmavbild 2014-09-28 kl. 13.29.57

Det här är min grupp från mitt kandidatarbete. Från överst till vänster har vi Hannes, Sandra och Johan. Nederst är det jag själv, Sol och Tilde. Projekttiteln var “Organiskt kol i Mälarens framtida dricksvatten”, om jag kommer ihåg rätt.

 

Skärmavbild 2014-09-28 kl. 13.30.34

Det var nog en grupp som jag hamnade rätt i :)

/Tove

 


2 Comments

Cissi · september 30, 2014 at 5:50 f m

Åh, vilken härlig gruppbild!

Att ha förmågan att samarbeta med människor helt olika en själv är sannerligen en bra sak.
Och man får öva. Hela tiden. Vare sig man vill det eller inte. (Iaf om man tar sig in på en arbetsmarknad med nästan enbart män och där de flesta absolut tycker att män i övre medelåldern är det bästa, vackraste och smartaste som finns på denna jord.)

Idag är min sista dag på ABB (för den här gången) och det känns både tråkigt och skönt. Jag kommer sakna att jobba med fysik, när jag (på måndag kanske?) går tillbaka till mitt vanliga kneg som elektronikkonstruktör men jag kan absolut säga att det finns kollegor här som jag inte kommer sakna sådär överdrivet mycket. Fast, det är väl livet antar jag. Det vore ju som sagt inte så spännande om alla bara höll med hela tiden.

womengineer · oktober 3, 2014 at 3:43 f m

Män, och nästan enbart män, att samarbeta med låter lite enformigt (i alla fall om de har exakt samma bakgrund allihopa). Vilken tur att du kom in i bilden så att i alla fall de får öva sig på att samarbeta med andra än sig själva :P

Livet är kanske inte så spännande när alla håller med… men ibland är det ganska skönt också :D

Kram på dig Cissi! /Tove

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.