En arbetskamrat sa en gång: ”När jag är som mest stressad går jag ut, sätter mig på en bänk och tänker på hur obetydlig jag är.” Det gav honom perspektiv.

När jag är som mest stressad tänker jag på havet. Jag tänker på hur det skvalpar, på hur jag ligger på rygg, med armarna som stöd, strax nedanför linjen där stranden slutar och vattnet tar vid, och gungar med vågorna som kommer in. Jag tänker på doften av saltvatten och hur jag ser bort mot horisonten. En horisont som verkar så oändlig. För mig spelar den där horisonten en stor roll. Finns det en ö i vägen eller något annat som skymmer den anser jag mig inte vara vid havet (jag vet, jag är inte logisk här). Horisonten påminner mig om att hur vi människor än drar våra kartor så kommer vi aldrig kunna dra dem synligt genom vattnet. Gränser är inget annat än påhitt av oss. Horisonten påminner mig om hur oändlig världen är. Att långt där borta på andra sidan och djupt under vattnet finns världar jag kanske aldrig kommer att se. Horisonten ger mig perspektiv och påminner mig om att allt inte kretsar kring det jag stressar upp mig för.

Vilken tur att jag har fått tillbringa de senaste dagarna vid just havet, och en av dem på en strand mot öppet hav.

Skärmavbild 2014-07-24 kl. 07.25.24

 

/ Nu-är-det-dags-att-börja-jobba-igen-Tove


0 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.