juldoft

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt
och alla barnen glädjas att fira få advent

Första advent tar mig med storm vartenda år. Inte för att det är en överraskning att det blir jul det här året också eller för att jag lyckas glömma bort det lagom tills jag ser alla ljusstakarna i grannarnas fönster. Nej, helt enkelt för att det är en mysigt firande med fantastiska dofter av kanel, glögg, saffran och apelsin som gör att jag känner mig som ett litet barn igen.

Jag har alltid varit ganska lång och tro´t eller ej, så är jag ändå kortast i min familj. När jag växte upp hängde jag därför upp en apelsin precis lagom till advent. Det tog mig flera timmar att pyssla med apelsinen och tillslut blev det ett vackert mönster med nejlikor i form av hjärtan eller stjärnor eller något roligt mönster. Efteråt hängde jag upp apelsinen i dörrkarmen, precis så lagom högt att jag kunde gå helrak under den.

Jag tror aldrig resten av min familj nånsin lärde sig, för dag efter dag krockade de huvudet i apelsinen. Och för varje gång luktade det ljuvligt av apelsin blandat med nejlikor. Och kanske älskade de mig så mycket att de aldrig hade mage att be mig ta ner den.

När jag senare flyttade ihop med min sambo fick jag lova honom att aldrig hänga upp en apelsin i dörrkarmen hemma hos oss.  Då han, till skillnad från mig, är längst i sin familj är det han som blivit drabbad av apelsinerna hela julen, även fast han påstår att porslinsklockarna var värst. Så numera hänger apelsinerna i fönstren eller ligger i en skål på bordet. Men doften finns kvar. Och sprider en härlig känsla av att snart är det jul. Och en förnimmelse av att min familj är här.

/ Hannah

 

 


0 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.