Foto: Jon Nyström

Foto: Jon Nyström

Sommaren innebär så mycket. Den innebär ledighet och bad. Den innebär sol och kompisar. Jobb och stress. Utmaningar och nya upptäckter. Och den innebär skrikande fiskmåsar som dyker mot huvudet på en för att skydda sina ungar.

För tre år sedan bodde och jobbade jag i Iggesund  och närmsta vägen mellan vårt hus och stranden var genom skogen längs en liten grusstig, förbi ett förfallet hus och sedan över en gammal järnväg som knappt används längre. Men det var inte ofta man kom ända fram till järnvägen, för i huset hade nämligen några fåglar slagit bo. Jag minns inte längre hur många de var och första gången vi gick där reflekterade vi inte så mycket över dem. Att måsar flyger och skriker hör vardagen till om man kommer från havet, men efter ett tag började de dyka mot oss. Närmare och närmare dök dem och tillslut började det bli riktigt obehagligt. Måsar har ju som bekant en spetsig näbb och dessutom ganska hög fart när de nu är på det humöret. Och inte går det så bra att kommunicera med de heller och tala om att vi faktiskt enbart hade fredliga upptåg i tankarna.

Resten av sommaren kändes som en kurragömmalek. Vi fortsatte gå samma väg till stranden, men vi hade blivit betydligt försiktigare. Vi smög och gömde oss och om vi ändå någon gång inte lyckades undkomma de arga måsarna, då sprang vi.

Man skulle ju kunnat hoppas att vi lärde oss något stort av det här, att vi insåg något från vår barndom eller åtminstone fick bra kondition. Men det jag tog med mig är en evig koppling mellan fiskmåsar och sommar. Jag vet inte om fiskmåsar försvinner om det inte blir sommar, men däremot vet jag att det inte är en riktig sommar utan fiskmåsar.

 


0 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.