I helgen publicerade The Economist en artikel som hyllar Sverige tillsammans med våra grannar i norr. De nordiska länderna anses nämligen ha tagit över Thatchers reformkraft genom att leverera både vad gäller ekonomisk konkurrenskraft, social hälsa och lycka bland befolkningen.

 “If you had to be reborn anywhere in the world as a person with average talents and income, you would want to be a Viking.”

Enligt skribenten har vi inte bara klarat oss undan den värsta skuldkrisen. Sverige lyckas dessutom med konststycket att främja både öppenhet och teknologisk utveckling på samma gång.

“The performance of all schools and hospitals is measured. Governments are forced to operate in the harsh light of day: Sweden gives everyone access to official records. Politicians are vilified if they get off their bicycles and into official limousines. The home of Skype and Spotify is also a leader in e-government: you can pay your taxes with an SMS message.”

Att skattedeklarera över SMS skulle för övrigt kunna vara något av det bästa som hänt. Hur som helst, som alltid finns det två sidor av ett mynt. Sverige har trots allt världens näst starkaste skattetryck (efter Danmark) och detta skrämmer givetvis bort unga talanger som investerat både tid och möda i avancerade utbildningar. Dessa väljer istället att avnjuta en förmånligare tillvaro i länder med lägre inkomstskatt. Mitt i denna hyllningsvåg beskriver därför The Economist “The sour part of the smorgasbord” genom att hänvisa till det stora antalet unga och smarta svenska entreprenörer som flytt till London.

Efter att ha läst artikeln kunde jag inte undgå alla kommentarer från läsare runt om i världen som anser att den nordiska modellen är rakt igenom omöjlig att kopiera. Främst handlar kritiken om att Sverige skulle vara ett mycket mera homogent land än exempelvis USA. Dessutom menade kritiker på att den nordiska modellen endast fungerar på grund av Sveriges ringa storlek.  Jag tänker inte ge mig in i en diskussion om det är applicerbart i större länder eller inte, men det gör det inte desto mindre tänkvärt.

För mig gjorde denna artikel att jag kom att tänka på en händelse i London från förra sommaren då jag satt och promotade Sverige för en person med likande värderingar som kritiker till den här artikeln.  Han menade på att människan i grunden är egoistisk och att det inte borde vara en självklarhet att dela med sig till andra. Kort och gott ansåg han att mindre lyckligt lottade människor bör klara sig själva och att ingen annan hade någon rätt att leva på hans pengar.  Efter en relativt lång och livlig diskussion fick jag honom att så småningom erkänna att Sverige verkade vara ett land lite “too good to be true”. Det bör ändå klassas som en mindre seger.

“You can inject market mechanisms into the welfare state to sharpen its performance. You can put entitlement programmes on sound foundations to avoid beggaring future generations. But you need to be willing to root out corruption and vested interests.”

Ett av problemen jag personligen kan se i den svenska modellen är att man måste vara just “average” för att vilja återfödas i Sverige, något som kanske tilltalar den stora massan, men långt ifrån alla.

/Sara

Categories: Lean Machine

0 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.