martinahaag

Jag slutade vid lunch idag. Det är inte så vanligt på civilingenjörsprogram, men jag vet inte om de bestämt sig för att ge mig lite dispens nu när jag nästan klarat av fyra år, om det beror på för många schema-krockar eller om jag helt enkelt lärt mig konsten att välja rätt kurser, så att de inte tar upp all min vakna tid. (Det bör påpekas att det här är första terminen jag har lite valmöjlighet, samt den sista)

I julklapp fick jag Martina Haags bok Heja heja! som handlar om hur du tar dig ifrån att springa i tolv minuter till att genomföra ett maraton och vara glad hela vägen. På baksidan av boken står det:

Tolv minuter! Jag sprang i tolv minuter utan att stanna. Fan, vad jag är bra. Imorgon blir det tretton. Det måste gå. Kan jag tolv, så måste jag kunna tretton.

Jag läste ut boken på en kväll. Och dagen efter hade jag bestämt mig för att mitt nyårslöfte det här året fick bli att springa en mil. Jag satsade på att klara av det till hösten, det kändes som en rimlig nivå för någon som sprungit sammanlagt fyra lopp i hela ens liv, vilka var på 5 km och dessutom när majoriteten av dem skett innan jag började på gymnasiet.

Men som alla andra kände jag att det här var lättare att klara av om jag drog med mig några kompisar och när de väl sen anmälde sig till ett lopp redan den 22 maj så hade jag ju inte så mycket att säga till om. Det var ju ändå jag som dragit igång den här cirkusen. Så medan folk klagar på alla nyårslöften som invaderat gymen den senaste månaden, har jag väntat på att det ska bli plusgrader. Jag ska inte försöka få er att tro att jag tycker om kyla, och än mindre att springa i det. Men när temperaturen igår så sakteligen började närma sig nollan och jag kände att luften blev så pass behaglig att det gick att andas i den, då tänkte jag att det var dags att ge mig ut och springa.

Eftersom att jag ändå hade eftermiddagen ledig så begav jag mig hemåt, snörde på mig skorna och kände mig om möjligt ännu mer besvärlig än Martina Haag, även fast det tar henne 40 sidor att övertala sig själv om att hon ens ska ge löpningen en chans. Precis när jag satt i hörlurarna i öronen, hittat en mössa som matchar mina skor och satt på timern på min mobil, kommer jag på att jag glömt broddarna i lägenheten och det är bara att vända om igen.

Laleh sjunger Vårens första dag i mina öron och jag ser solen glimta fram mellan molnmassorna. Ett litet tag föreställer jag mig att det faktiskt är vår och sen tar vägen slut och det enda som finns framför mig är snödrivor och mina ben är ungefär lika kalla som istappar. När jag kommer hem byter jag ut musiken till ”Blåsipporna i backarna står” och jag bestämmer mig för att fortsätta trängas med alla nyårslöften på gymet några veckor till. Och i mitt huvud spelas sista raden på repeat

Än får ni gå med strumpor och skor, än är det vinter kvar, säger mor.


2 Comments

Tips nr.3: Kombinera träning och studier · september 12, 2013 at 8:15 e m

[…] till hösten är det nästan lika många som börjar träna som efter nyårslöftena. Gymmen är överfulla precis den tiden du vill träna och dessutom har du fullt upp med alla nya […]

Hej skolan! · januari 19, 2014 at 10:00 f m

[…] om du vill veta vad en ingenjör gör. Sen finns Vinterpratarna där bland andra Petra Mede och Martina Haag är med, och snart kommer sommarpratarna […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.