Jag har gått igenom lite av en personlig kris de senaste veckorna. Det kom nog lite som en chock nu när jag kom tillbaka från Frankrike att, istället för att komma hem till det gamla vanliga, vilket nog var vad jag hade förväntat mig, komma hem till verkligheten att plugget snart är slut. Helt plötsligt var den vanligaste frågan när man träffade folk ”har du sökt ex-jobb?”, och det kändes inte längre helt ok att på frågan ”vet du vad du vill jobba med?” svara ”ingen aning, vi får se, det är ju rätt lång tid kvar ändå!”.

Man står också inför faktumet att man inte längre kan glida runt på arbetsmarknadsmässor med målet att samla så mycket godis och pennor som möjligt! Nej men helt seriöst, tanken på att folk nu förväntar sig att man kan någonting, att man snart kommer att sitta där, på anställningsintervjuer och argumentera för varför de borde anställa mig, vilken tillgång jag skulle vara för företaget, att jag är bättre än alla andra på just det här, den skrämmer mig otroligt mycket! Hur ska jag ens kunna lova att vara disciplinerad och jobba 8 till 5?

Jag pratade med en barndomsvän om det här, hon tog civilekonomexamen i våras och letar jobb nu, så hon har redan gått igenom det här stadiet. Hon berättade att en efter en hade hennes klasskompisar antytt att de gick hos psykolog. Till slut hade det visat sig att nästan halva klassen hade gått i terapi under det sista året! Även personer som utåt verkade självsäkra och beslutsamma. Jag visste visserligen att jag inte var ensam, men det var skönt att höra att nästan alla går igenom den här perioden av ångest inför framtiden, inför vart man är på väg.

Igår satte jag mig och listade de kurser jag läst, och ska läsa, för att se hur jag ligger till, vad jag har kvar och vad jag måste välja till. Jag insåg att om jag sätter allt den här terminen så kommer jag inte ha mer än 10 poäng, plus ex-jobbet, kvar att ta efter jul.  Så det börjar verkligen närma sig slutet. Kanske borde jag sluta se det som slutet, och börja se det som början.

Katarina


2 Comments

Det går bra nu, kompis det går bra nu · mars 8, 2013 at 7:16 e m

[…] men jag har ändå haft mina inre fighter med det här momentet att söka jobb (jag skrev om det här i höstas), så är alla tvivel som bortblåsta nu. Det märks att teknikföretagen är ute efter […]

Jag behöver inte bestämma vad jag ska bli när jag blir stor. · februari 15, 2014 at 10:51 e m

[…] ett år och några månader sedan skrev jag ett inlägg om hur jobbigt det kändes att närma sig slutet av utbildningen – att jag förväntades […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.