Avslut: Ett lyckat misslyckande.

Hej på er!
Grattis till sommarlov, ledighet, första sommarjobbet eller studenten!

Det var ett tag sen jag skrev sist och egentligen har jag massor jag vill skriva,  som att flytta 100 mil mitt i studierna, att göra exjobb, om psykisk ohälsa och steget in i arbetslivet. Jag ska istället ägna mitt sista inlägg om ett svårt men lyckat beslut: att hoppa av civilingenjörsprogrammet och ta ut en högskoleingenjörsexamen. Om rädslor att inte vara bra nog eller få jobb, men också budskapet att må bra och att arbetsmarknaden behöver dig oavsett längden på dina ingenjörsstudier.

Jag har alltid vetat vad jag vill och varit fast besluten att lyckas med det. Att komma på tanken att bli ingenjör var ett fantastiskt beslut men jag visste också att det skulle bli tufft. Tyvärr förberedde jag mig på att klara av fel saker. Jag tror de flesta är oroliga över ämnenas svårighetsgrad, det var jag också. Ja, kunskapen kräver en hel del tid och energi för att förstå, men till sist var det jag själv som skulle stå i vägen. Det visade sig att jag var ännu mer rädd för något annat: att inte vara bra nog. Detta ledde till en enorm drivkraft som gjorde att jag ständigt var upptagen med något jag trodde skulle få mig att lyckas som person, socialt eller karriärmässigt. Jag blev beroende av stress.

Lektion 1: Du kan åta dig så mycket du vill, MEN du måste vila däremellan.

Lektion 2: Du behöver inte göra allt samtidigt. Allt har sin tid.

Bildkälla

Efter 3 år av ingenjörsstudier insåg jag att jag hade två alternativ: fortsätta kämpa de två sista åren med studierna men riskera att må ännu sämre eller att avsluta studierna och ta en annan examen än vad jag tänkt mig. Som ni förstår valde jag det senare alternativet. Men det var inte lätt. För det första kände jag mig riktigt dålig som inte klarade av det jag tänkt mig, och jag jämförde mig med mina klasskamrater som skulle lyckas bättre än jag. För det andra var jag riktigt nervös över att hitta  jobb. Jag visste inte hur arbetsmarknaden såg ut och var rädd att inte vara kompetent nog för att anställas. Mitt i detta fick min sambo ett drömjobb i Stockholm och som tur är förenklade det mitt beslut. Hade jag varit kvar i Luleå hade jag inte vågat ta det beslut som egentligen var bäst för mig.

Lektion 3: Du behöver inte alltid kämpa. Ge upp för dina egna krav på dig själv ibland. 

Det finns några viktiga detaljer jag vill ta upp om du själv är i en liknande sits och är orolig för liknande scenarion.
För det första är det brist på ingenjörer så chanserna att få jobb är riktigt bra. För det andra är det ännu större brist på kvinnliga ingenjörer och många företag söker med ljus och lykta efter just kvinnor. Dessa två påståenden bekräftas efter flera intervjuer jag har varit på (konsultroller som konstruktör) där de ordagrant har sagt att det är svårt att få tag på ingenjörer. Så, du kan pusta ut! :)

Lektion 4: Det är DU som bestämmer din karriär och lycka, inte arbetsmarknaden eller din utbildning.

Till sist vill jag berätta att du är bra som du är. Du behövs både för dina personliga egenskaper och din kunskap. Jag är så tacksam över kunskapen jag fått under studierna, alla insikter om hur teknik, individer och samhälle fungerar. Men framförallt har jag lärt mig om hur jag fungerar. Och inte fungerar. Studierna har alltså varit värdefulla på så många sätt, men jag är lättad, glad och otroligt stolt över att snart ta examen.

I morgon är min första arbetsdag som ingenjör, och jag ser verkligen fram emot att få känna att mitt arbete gör skillnad, få insikter och kunskap, och känna passion över mitt yrke. Detta kommer jag att göra oavsett grad av examen.

Stor kram på er, jag önskar er en underbar sommar!

1 kommentar

Känner igen mig så mycket i det du beskriver, både i detta inlägget och i ”Beroende av stress?”-inlägget som du länkade. Skönt att läsa om någon som är likadan!

Jag tar snart examen från ett treårigt högskoleprogram, och har hela tiden varit jättestressad och haft skyhöga krav på mig själv. Aldrig varit ledig. Har inte mått något vidare och sista månaden av vårterminen trodde jag inte att jag skulle klara att göra klart skolan. Har nu för första gången under min studietid skjutit upp ett par projektarbeten och inlämningsuppgifter, som jag sitter med under sommaren istället. Och tränar på att göra det i riktigt långsam takt. Kanske inte lika stort beslut som att hoppa av tidigare som du gjorde, men kan ändå känna igen mig i ditt tankesätt.

Superbra inlägg, tror det finns många fler som kan känna igen sig! :)

Kommentera